Den amerikanska utrikespolitikens brott 1945-1999

1945, Tyskland: Den amerikanska underrättelsetjänsten CIC bygger upp en legosoldatarmé på 35 000 man bestående av specialister från SS och nazistkollaboratörer för gerillaoperationer mot Sovjetunionen. CIC tar över den nazistiska spionageavdelningen „Fremde Heere Ost“ som „Organisation Gehlen“ och inleder med hjälp av den en målinriktad sabotage- och destabiliseringsstrategi i Östeuropa. „Organisation Gehlen“ blir senare BND -Bundesnachrichtendienst, Förbundsrepubliken Tysklands officiella underrättelsetjänst. Bland de många SS- och Gestapospecialister som den amerikanska underrättelsetjänsten tog över och skyddade från förföljelse fanns Klaus Barbie, som hade organiserat deportationen av franska judar till de tyska utrotningslägren från Lyon. 1951 fördes Barbie till Bolivia av CIA under namnet „Klaus Altmann“, varifrån han på CIA:s uppdrag ledde dödspatruller mot vänsterpolitiker och fackföreningsmedlemmar i hela Latinamerika.

1945/49, Kina: I det kinesiska inbördeskriget ingriper USA på Chiang Kai-sheks sida mot kommunisterna. För att göra det använder de japanska soldater som de tillfångatog efter kapitulationen i andra världskriget.

1945/53, Filippinerna: Amerikanska trupper vidtar åtgärder mot de vänsterorienterade Huks medan de filippinska motståndskämparna fortfarande kämpar mot de japanska inkräktarna. Efter kriget avlivas Huks brutalt. USA installerar en rad marionetter och gör slutligen Ferdinand Marcos till stark man.

1947/48, Italien: USA:s underrättelsetjänst rustar upp maffian som högerns terroristgrupp mot kommunister och socialister. För detta ändamål hämtas gangsterspecialister från USA till Italien.

1946/49, Grekland: Tillsammans med brittiska trupper, amerikanska enheter och amerikanska vapen i det „grekiska inbördeskriget“, vilket gör att den antifascistiska motståndsrörelsen, som hade burit huvuddelen av kampen mot den tyska ockupationen, besegras. CIA inrättar den ökända inre säkerhetspolisen KYP.

1950, USA: National Security Council (NSC) presenterar en ny säkerhetsstrategi under beteckningen NSC 68, enligt vilken revolutionära förändringar i världen inte ska tillskrivas interna sociala orsaker utan „sovjetisk imperialism“. På grundval av NSC 68 stationerade USA över en miljon soldater på 675 militärbaser utomlands. Fram till 1975 fanns det 2l5 amerikanska militära interventioner i världen.

1950, Puerto Rico: Amerikanska kommandosoldater slår ner ett uppror för nationellt oberoende.

1950/53, Korea: I konflikten mellan det stalinistiska Nordkorea och Syngman Rhees diktatur i Sydkorea ingriper USA på Sydkoreas sida och får godkännande av FN:s säkerhetsråd. Det amerikanska flygvapnet förstör nästan 120 000 anläggningar i Nordkorea. USA:s användning av sprängämnen motsvarar nästan hälften av alla bomber och all ammunition som USA använde under andra världskriget. Över 500 000 människor dödas i Sydkorea och över två miljoner i Nordkorea.

1953 Iran: 1951 beslutade den valda Mossadegh-regeringen att nationalisera Anglo-Iranian Oil Company. I augusti 1953 bekräftas det i en folkomröstning med 99,4 procent av rösterna. Två veckor senare genomför den CIA-utbildade och kontrollerade officerskåren en kupp. De tidigare brittiska oljebolagen tas över av ett amerikanskt konsortium. USA för tillbaka shahen till landet och likviderar den iranska demokratin.

1954, Guatemala: CIA organiserar en kupp mot den legitima Arbenz-regeringen i Guatemala, som vill nationalisera det amerikanska United Fruit Company som en del av jordreformen. Under den militärdiktatur som CIA har satt i tjänst har 140 000 indier dödats eller försvunnit spårlöst.

1956, Egypten: USA:s regering och CIA vill destabilisera president Nassers styre, som har stigit till en av de alliansfria ländernas ledare. I juli 1956 drar USA tillbaka sitt lån till Assuan-dammen, det centrala projektet för att utveckla det egyptiska jordbruket. Nasser tillkännager sedan att Suezkanalen ska nationaliseras för att själv kunna förfoga över royaltyintäkterna. England, Frankrike och Israel angriper Egypten i samordnade militära aktioner. Efter „Suezkrisen“ tar USA över rollen som nummer ett i Mellanöstern, som hittills hade spelats av England.

1958, Libanon: 14 000 amerikanska marinkårssoldater ockuperar landet.

1961, Kuba: Den 1 januari 1959 slog revolutionen under ledning av Fidel Castro äntligen igenom mot diktatorn Batista. När revolutionen ville infria sitt löfte om att minska det stora jordägandet införde USA ett embargo mot Kuba och genomförde en rad sabotageaktioner. I mars 1960 sprängdes det franska fraktfartyget „Coubre“ av CIA-agenter i Havannas hamn. 81 personer dödades och över 300 skadades. I Guatemala utbildar CIA en legosoldatarmé som genomför invasionen i Grisbukten på östra Kuba i april 1961. Två dagar tidigare hade amerikanska plan bombat kubanernas försvarspositioner. Transportskeppen med legosoldater och vapen finansieras av amerikanska storföretag, särskilt United Fruit Company, som var den största markägaren i det förrevolutionära Kuba. När invasionen misslyckas övergår USA till en hård blockadpolitik som leder till att Kuba drabbas av akut försörjningsbrist när de socialistiska länderna är borta.

1961, Kongo/Zaire: CIA-soldater mördar den första postkoloniala presidenten Lumumba, som hade intagit en antiimperialistisk hållning, och legosoldaterna tar successivt över makten. 1965 blir Mobutu president genom USA:s försorg, och han upprättar en terrorregim som varar i årtionden.

1962, Laos: Trots att Genèveavtalet förbjuder utländska trupper i Laos bygger CIA på uppdrag av Kennedyadministrationen upp en hemlig armé. „US Army Clandestine“, som också ingriper i Vietnam. Den omfattar 35 000 medlemmar av de opiumodlande bergsstammarna. Arméns kostnader finansieras delvis av vinsterna från droghandeln.

1963-1975, Vietnam: 1954 fastställs i Genèveavtalet om Indokina att Demokratiska republiken Vietnams trupper till en början ska dra sig tillbaka till norra delen av landet och Frankrikes trupper till södra delen. I avtalets slutdeklaration föreskrivs att landet ska förenas. USA erkänner inte denna slutliga förklaring. I Sydvietnam sätter de in satraper som de gillar och 1963 en öppen militärdiktatur. 1964 iscensätter de „Tonkin Bay Incident“ nära Nordvietnams huvudstad och bombar Nordvietnam från 1965. Sammanlagt 2,6 miljoner amerikanska soldater kämpar i Vietnam. Sprängkraften hos deras bomber och missiler är tre gånger större än under andra världskriget. Områdesbombningar med napalm och kemiska vapen lämnar efter sig stora områden med bränd och förorenad jord. Tre miljoner människor dör i Vietnam, en halv miljon blir förlamade. 900 000 barn blir föräldralösa.

1963-1990, Sydafrika: Med sina spaningssystem stöder CIA jakten på motståndare till apartheidsystemet. 120 000 ANC-anhängare dödas. Även gripandet av Nelson Mandela organiseras av CIA.

1964, Brasilien: President Joao Goulart, som valts 1961, inleder försiktiga sociala reformer. När han införde begränsningar för utflödet av vinster utomlands och förstatligade ett dotterbolag till det amerikanska företaget ITT organiserade CIA en kupp och hjälpte en militärjunta att ta makten.

1965, Dominikanska republiken: President Juan Bosch, som valts demokratiskt 1963, avsätts av militären på grund av sina planer på sociala reformer. När en växande folkrörelse kräver att han ska återvända skickar USA 23 000 soldater till ön och slår ner upproret.

1965, Indonesien: Mot president Sukarnos antiimperialistiska kurs sätter CIA in den armé som den kontrollerar i position. När den vänsterorienterade „Folkfronten“, presidentens starkaste stöttepelare, försöker avsätta arméledningen sker en sedan länge planerad „motattack“. Hundratusentals anhängare till Sukarno mördas. Sukarno ersätts av Suharto, en villkorslös anhängare av Washington.

1967, Grekland: Några veckor före valet iscensätter CIA „Obrist-kuppen“ mot Papandreous demokratiska regering. Bara under den första månaden dödas 8 000 människor. Ett sjuårigt fascistiskt styre inleds.

1967, Bolivia: CIA leder den bolivianska arméns kamp mot den upproriska gerillan och även tillfångatagandet av Che Guevaras grupp, som mördas.

1970-1973, Chile: 1970 vinner Unidad Populars kandidat Salvador Allende majoriteten i presidentvalet. När chefen för den chilenska armén, Rene Schneider, motsätter sig USA:s påtryckningar för att genomföra en militärkupp, mördas han av ett kommando organiserat av CIA. Efter tre år av sabotage och destabilisering genomför Schneiders efterträdare, general Pinochet, CIA:s kupp. President Allende mördas och fotbollsstadion i Santiago blir ett fångläger för tiotusentals anhängare till den demokratiska presidenten. Tusentals aktivister från vänsterpartier och fackföreningar jagas och dödas av dödspatruller. USA:s utrikesminister Kissinger kommenterar sin regerings agerande: „Jag anser inte att vi ska tillåta att ett land blir marxistiskt bara för att befolkningen är okunnig.“

1972 ff, Honduras: Efter direkt amerikansk intervention och militärkupper 1972, 1975 och 1978 inför USA en konstituerande församling som kristdemokrater, socialister och kommunister inte får delta i valen till (1980).

1974, Cypern: Tillsammans med den fascistiska grekiska juntan organiserar CIA och USA:s utrikesdepartement en kupp mot ö-statens demokratiskt valda president, ärkebiskop Makarios. Presidenten lyckas undkomma mordförsöket. När demokraterna i Aten driver ut brigadjuntan byter USA:s utrikesminister Kissinger till Turkiets sida, som har invaderat Cypern. Tusentals människor dödas, 200 000 människor förlorar sina hem.

1975, Östtimor: USA vägrar att erkänna den republik som utropats av befrielserörelsen Fretilin (tidigare en portugisisk koloni) och stöder den indonesiska Suharto-regimens invasion av landet, som i sin tur hålls ekonomiskt och militärt stången av USA. I de massakrer som följer dödas 200 000 människor.

1976, Argentina: Under CIA:s ledning sker en militärkupp mot den civila regeringen. Dödsskvadroner på uppdrag av

Videla-regimen terroriserar landet. Tusentals mördas eller försvinner för alltid. CIA gör Buenos Aires till sitt högkvarter och skickar därifrån mordkommandon mot impopulära personer och grupper i hela Latinamerika.

1976/82, Angola: USA stöder rebellerna, som också utrustas av det rasistiska Sydafrika, mot den nationella befrielseregeringen med vapen och specialkommandosoldater. Landet sjunker in i ett självdestruktivt inbördeskrig.

1980-1988, Iran/Irak: 1979 måste den amerikanske guvernören Shah Reza Pahlewi lämna plats för den shiitiska ledaren Ayatolla Khomeini. USA:s president Carter fastställer sedan den doktrin som är uppkallad efter honom: „Ett försök av en tredje makt att få inflytande i Persiska viken kommer att betraktas som en attack mot USA:s vitala intressen och kommer att avvärjas med alla nödvändiga medel, inklusive militärt våld.“ USA utrustar Irak med toppmoderna vapen, inklusive kemiska vapen, för att attackera Iran. När offensiven inleddes 1980 fick Irak också stöd av spaningsmaterial från satelliter och Awacs-flygplan. År 1984 sköt USA ned två iranska stridsflygplan över Persiska viken, och 1987 sköt det amerikanska krigsfartyget Vincennes ned en iransk Airbus och dödade 270 civila. Genom USA:s militära stöd blir Irak en viktig regional militärmakt. Samtidigt stöder USA Iran i syfte att få de två länderna att sätta varandra i schack. Genom Israel levereras vapen till ett värde av 80 miljarder dollar till Iran. Vapenaffären med Iran går förbi den amerikanska kongressen. Med de iranska miljarderna kan Reagans regering upprätthålla „contras“, legosoldatförband mot impopulära regeringar, över hela världen.

1980-1990, Afghanistan: CIA rekryterar militanta islamiska fundamentalister från alla arabländer för att användas som „heliga krigare“ mot den sovjetstödda regeringen i Afghanistan. Bland de terrorister som utbildats av CIA finns bin Laden, vars organisation ,,Al-Qaida – The Base“ skapades under CIA:s beskydd. För att finansiera gerillan organiserar CIA tillsammans med den pakistanska underrättelsetjänsten narkotikaodling i Pakistan och de „befriade“ områdena i Afghanistan. Narkotikahandeln till alla delar av världen sköts med hjälp av CIA:s logistik. CIA:s „arabiska afghaner“ hittar ett nytt mål för sitt „heliga krig“ i USA efter Sovjetunionens nederlag.

1981/85, Nicaragua: Genom vapenaffären med Iran finansierar USA:s regering uppbyggnaden och underhållet av en legosoldatstyrka i Nicaragua, som huvudsakligen består av soldater och officerare från den tidigare diktatorn Somozas armé. Denna utplacering av flera tusen „contras“ strider mot ett uttryckligt beslut av den amerikanska kongressen. De amerikanska piloterna tar in vapen via Costa Rica, Honduras och Panama, och när de flyger tillbaka till USA tar de med sig narkotika som på detta sätt kommer in i USA. CIA:s partner är Medellin-kartellen. 1986 fastställer Internationella domstolen i Haag att USA:s paramilitära aktioner strider mot internationell rätt.

1981/92 ff, El Salvador: FMLN (Nationella befrielsefronten Farabundo Marti) blir den avgörande kraften mot den regering som installerats av USA. CIA-agenten Roberto d’Aubuisson grundade ARENA, vars dödspatruller dödade tusentals regimkritiker, däribland ärkebiskop Oscar Romero. Även efter fredsavtalet 1992 fortsatte ARENA sina mordiska handlingar, vilket fördömdes av FN vid flera tillfällen.

1982, Falklandsöarna/Malvinerna: USA stöder Storbritannien i kampanjen för att återerövra öarna utanför Argentina med satellitspaning och annan teknisk utrustning. 750 argentinska och 250 brittiska soldater dödas i striden.

1982/84, Libanon: Med hjälp av krigsfartyg och stridsflygplan samt marinsoldater på land driver de amerikanska styrkorna ut PLO och installerar falangisterna som den dominerande makten. Marinkåren i Beirut attackeras, varefter den amerikanska flottan intar landet under beskjutning från havet.

1983, Grenada: USA invaderar det lilla centralamerikanska landet, likviderar vänsterregeringen och installerar en regim som passar dem. Över fyrahundra Grenadier och 84 kubaner, mestadels byggnadsarbetare, dödas.

1984/86, USA-Libyen: I sitt nationella säkerhetsdirektiv nr 138 förklarar president Reagan att kampen mot den statsstödda terrorismen är en prioritet under 1984. Två år senare blir Libyen det första testfallet för den nya doktrinen. Bombningarna skördar minst 40 civila offer, däribland statschefen Ghaddafis dotter.

1986, Haiti: Efter att USA:s vasall „Baby Doc“ Duvalier har blivit ohejdbar sätter USA in en militärjunta.

1986, Bolivia: Amerikanska arméenheter kontrollerar stora delar av landet, till synes för att bekämpa kokainodling och kokainhandel.

1989/90, Panama: Ett bombardemang förstör delar av Panama City. 27 000 amerikanska soldater tar kontroll och arresterar Noriegas regering. Över 2 000 människor dör, 15 000 blir hemlösa. Syftet är att arrestera Noriega, som anklagas för narkotikahandel. Ett brott som den före detta presidenten begick under flera år med CIA:s vetskap och i stor utsträckning på CIA:s vägnar. Invasionen äger rum två månader före valet i Nicaragua, där sandinisterna har goda utsikter.

1991, Haiti: CIA anstiftar en militärkupp mot den första demokratiskt valda presidenten, Jean-Bertrand Aristide. Den nya militärjuntan kastar landet in i en treårig period av de värsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.

1991 ff, Irak: Efter Iraks invasion av Kuwait bombarderar USA och vissa allierade Irak och ockuperar stora delar av landet. De första attackerna dödar 200 000 människor. Ytterligare bombningar och embargot, som fortsätter än i dag, har lett till att kanske två miljoner människor har dött.

1992/94, Somalia: Amerikanska trupper, marin- och flygstyrkor ställer sig på den sida av inbördeskriget som de gillar som en del av ett FN-uppdrag. Uppdraget slutar i ett fiasko.

1993/95, Bosnien: Som en del av Natos operationer bombar stridsflygplan serbiska positioner och säkerställer luftsuveränitet för de bosniska separatisterna.

1995, Kroatien: Amerikanska stridsflygplan bombar serbiska flygfält som förberedelse för en kroatisk offensiv.

1998, Afghanistan: Kryssningsmissilattack mot före detta CIA-träningsläger i Afghanistan, där man misstänker bin Ladens enheter, som USA anklagar för attacker mot amerikanska ambassader.

1998, Sudan: Missilattack mot en läkemedelsfabrik som påstods producera nervgas för terrorister. USA förklarar senare att det var ett misstag.

1999, Jugoslavien: Nato bombarderar Jugoslavien under ledning av USA. Natos 78 dagar långa bombningar, som strider mot internationell rätt och till och med mot Natos fördrag, kallas av Nato för en „humanitär insats“ eftersom syftet är att stoppa Milosevic-regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Nato använder uranammunition och klusterbomber. 2 000-4 000 människor dödas, upp till 6 000 skadas och stora områden förorenas genom bombningar av kemiska fabriker, naturgasverk och oljeraffinaderier. Kosovo avskiljs från Jugoslavien och blir i praktiken ett Nato-protektorat.