Att omfamna det monstruösa

Grymheten i vissa handlingar gör oss mållösa – men de har mer att göra med oss än vi vanligtvis vill erkänna. Del 1/3.

De åtgärder som genomfördes 2020 med anledning av viruset har av många människor uppfattats som monstruösa. De kom inte från ingenstans; tiden innan var redan repressivt laddad. Och det monstruösa fortsätter i husrannsakningar, domstolsbeslut, förtal på ett sätt som inte skulle kunna ske i ett öppet samhälle. Två artiklar på Manova har nyligen tagit en mycket grundläggande och radikal titt på det monstruösa och hur man ska hantera det. På mycket olika sätt tar de båda upp frågan om i vilken utsträckning vår västerländska civilisation är en monstruös civilisation. En gång med Hiroshima som utgångspunkt, en gång med videon av ett barn som torteras och fallet med den försvunna flickan Maddie McCann som anledning. I båda bidragen ligger fokus på en maktapparat som rationellt formar och lugnar sina monstruösa handlingar. I en bred båge och uppdelad i tre etapper – Hiroshima mon amour; tortyrvideon och pedofilerna; End mit Aussicht: Daniele Ganser och Mary Bauermeister – undersöker Daniel Sandmann det monstruösa och vårt deltagande i det. Hans analys i serien „Reflections from Dissidence“ är utformad för att avslöja mönster för att en dag kunna övervinna dem. Den intertextuella ansatsen i denna essä gör det dessutom tydligt att det finns en intellektuell kultur av analys och sökande på Manova som är överindividuell och sträcker sig bortom den enskilda artikeln. De skillnader som framträder blåser liv i denna kultur. De två nämnda artiklarna är inte en förutsättning för att förstå denna essä, men läsning av dem rekommenderas ändå.

av Daniel Sandmann

Tal: Från den som du tvingar, under tortyr och tvång, att kräva att han erkänner dig, som beskyddare, som herre, som far – det är så du förstår faderskap! – och som du likviderar, han ger dig inte detta erkännande – säg det: Jag är din far! -är en av de mest monstruösa tankefigurer man kan tänka sig. Men man likviderar honom också när han erkänner en. Genom hans igenkännande.

Perspektivbyte, stum: det igenkännande som du måste göra eftersom du är helt utlämnad åt allt du har och allt du är eliminerar subjektet i dig. Och på den sista platsen där en rest finns kvar är ensamheten. En ensamhet där ingen följer dig.

Analys: Att detta är sjukt, sjukt från början – när var det nu igen? För hundratusen år sedan? I förrgår? -, hjälper inte den här tvånget att slå ifrån sig, för de som kunde se och höra det: de sväljer det sjuka. De sväljer alla piller. De sväljer och sväljer. Därifrån: Om vi vill avslöja detta, slutligen avslöja det och övervinna det, är det förmodligen bättre att leta efter det snälla, inte det onormala. Lugnt och stilla.

Var ska man börja? Hur ska man börja när det gäller det monstruösa? Har det monstruösa en början, en mitt, ett slut? På vissa kliniker börjar de om med maskerna. Början? Mitt? Slut? Ändlöst? Men jag talar inte om masker i det följande, jag talar om Hiroshima. Jag tror mindre på ondskan, det monstruösa verkar mer lämpligt som metafor. Om jag försöker exponera det monstruösa i denna text, där jag hänvisar till två nyligen publicerade bidrag till Manova, bidrag som fokuserar på det monstruösa – Hiroshima och en video som vittnar om att ett barn torteras – så måste jag förenkla. En av förenklingarna är början. Jag börjar inte med mig själv – jag börjar med politiken, med historien.

I. HIROSHIMA, MON AMOUR

I Pakistan utspelar sig just nu en scen som är paradigmatisk i geopolitiska termer. En president avsätts, tusentals hamnar i fängelse, många „betalar“ med sina liv, en ny regering tillsätts (1). Mästaren stiger upp efter att den underordnade inte gör vad mästaren vill: Imre Khan, den avsatte, tog en ställning i det som kallas „Ukrainakonflikten“ – eller „Rysslands invasion av Ukraina“ – som befälhavaren inte ville se. Mästaren hotar och kräver erkännande, och eftersom detta inte sker i den utsträckning som önskas, slammas det.

Vasallmönstret – med borttagandet av motpartens autonoma position – är gammalt när det gäller makt och geopolitik. Och om den amerikanske senatorn Bob Menendez i dagarna i ett brev från Kirgizistan kräver lydnad på samma ultimata sätt (2), upprepas mönstret på andra håll och platserna med sådana upprepningar på en gång är otaliga. Så otaliga att det hela är ganska normalt. Det normala och det monstruösa överlappar varandra, särskilt när ARD och ZDF och SRG och ORF rapporterar om det. Det självklara är inte bara en del av det, det är på sätt och vis överdriften och överdriften av det monstruösa, där nu tiotusentals människor i Pakistan betalar med fängelse och död för att tillfredsställa sin herre. Det kan också vara ett barn som betalar för tillfredsställelse, i en duschkabin, en tortyrkammare – jag ska återkomma till det.

Jag är din beskyddare, din far, säg det! Och om du inte säger det i din ensamhet kostar det mycket. Till exempel livet.

Utan vidare, en tanker kapas, en statschef dödas, oljefält ockuperas, tillgång till dollarn nekas. Bagateller. Den styrande kroppen behöver alla kroppar omkring sig så att den kan få fred och rättvisa. Det är så det går till att vara utvald, som Barak Obama sjöng om det. Exceptionalism.

Arrangemang

I min bekantskapskrets har alla kommit överens med den styrande kroppen. Även de helt kritiska, som ibland kritiserar lite grann. Ja, Irak var inte nödvändigt, Serbien var inte heller helt okej, men till största delen var det säkert Miloševićs fel och Titos ändå, och det var Clinton, en demokrat, som lät släppa bomberna, inte Bush, och bara av den anledningen på något sätt okej trots allt, och att människor fortsätter att tro på frihet därifrån – mot alla bevis, mot alla siffror, i vilka de, om de är enkla och korrekta och kan läsas på en John Hopkins-instrumentpanel, tror utan gränser – blir tydligt när en kritiker på en kritisk kanal talar om ett tankeexperiment.

Han säger: Tänk på det, om du kritiserar där, dvs Putin. Vad händer då? Och om du kritiserar här? Tänk igenom det. Där sitter du i fängelse eller är död. Nawalny gäller, Skripal gäller, Nemtsov gäller. Om du kritiserar här kommer du att bli socialt förtalad, okej. Men du är fortfarande vid liv, du är fortfarande fri, du kan uttrycka dig i alternativa medier, som vi gör just nu. Så säger den kritiske på en kritisk kanal och kallar det, som jag sa, tankeexperiment.

Han talar inte om den monstruösa sedering som är en del av brottet. Han talar om en verklighet som han inte var med om när den genomfördes, åtminstone inte mentalt. Intervjuaren underlåter att fråga om en Assange skulle komma till samma slutsats i detta „tankeexperiment“. Han glömmer också att fråga vad som gör „experimentatorn“ så säker på att hans tankeexperiment inte redan är en del av den matris vars existens han försöker testa med „experimentet“ (3)?

Mina bekanta – även de kritiska – har vant sig vid att USA, eller mer exakt: USA:s militär-politisk-mediala maktapparat, sedan årtionden agerar härskare, helt på eget bevåg. Och dessa mina bekanta bär med sig friheten därifrån, bär jeans, dricker Cola – åtminstone i många år, tills sockerfrågan kom – deltar i kongresser, är på affärsresor, på semester och kanske just då i Florida och där på ett av de okomplicerade samtalen vid poolen, som naturligtvis också skulle kunna arrangeras i Zürich: Livet är enkelt och bekvämt i det styrande organet – „Det regnar aldrig i Kalifornien“ – och när torkan blir ett problem kan även det på ett passande sätt införlivas i berättelsen.

Det är inte vad det är

Och därför är det på något sätt inte en räd när den amerikanska maktapparaten gör en räd mot en iransk tankbåt, och det är på något sätt inte en terroristhandling när den amerikanska maktapparaten skjuter ner ett passagerarplan, det är på något sätt inte utpressning när den amerikanska apparaten påminner den kirgiziska regeringen om dess plikt som styrande organ; Det är på något sätt inte en statskupp i Pakistan och det var inte en 2014 i Ukraina, även om de 5 miljarderna för detta tillkännages av den amerikanska apparaten själv – sedan 2001 är apparaten nu och då ärlig, det ökade förtrycket gör det möjligt -; är det inte mord och dråp det som hände och händer i Chile, i Irak, i Afghanistan och på otaliga platser i världen, och även om den amerikanska maktapparaten har producerat flest civila offer i världen, på något sätt är de inte offer eller de är inte civila eller de är inte mänskliga varelser eller beräkningen är fel eller den är rätt men det var nödvändigt att förhindra ännu värre.

Och ibland ett misstag i strävan att eliminera ondskan, som i sprängningen av katedralen i San Miniato i Toscana 1944, som skildras i bröderna Tavianis film La notte di San Lorenzo, som vann Guldpalmen i Cannes 1982, med tyskarna som förövare. När historien inte längre kunde hållas kvar, vilket var fallet 2004, och världen hade delats upp i gott och ont, förvandlades frågan till en avvikelse (4). Och så förblir den för evigt förankrad i vasallernas sinnen, så till den grad att vasallerna fortsätter att tro på härskarens godhet även när härskaren själv konstaterar fakta. Stockholmssyndromet mångfaldigat.

Det är inte nytt. Det är vad jag ibland får höra när jag försöker öka den politiska medvetenheten, som om det faktum att det inte är nytt rättfärdigar att man sväljer det. Det är verkligen inte nytt och att säga att det inte är nytt är inte heller nytt.

Det är inget nytt med det monstruösa och det är det som utmärker det monstruösa. Och så är det att svälja det. Vi skulle alla ha haft tid att ändra på det.

Det är giltigt i människors medvetande: om USA – alltid i betydelsen maktapparat – detonerar två atombomber över hundratusentals människor utan något existentiellt hot mot den amerikanska staten, så är det på något sätt inte atombomber. Åtminstone inga som räknas. Det är mer som konst, denna svamp – i säsong 3 av Twin Peaks hänger den på FBI-kontoret som ett fotografi, meterhög, inte „kinky“, inte „skräp“ – mer om det senare.

I den västerländska civilisationen – och här har jag varit tvungen att helt lära om och tänka om sedan 1979, som kändes så fritt – är det aldrig vad som är när det monstruösa är i arbete. För det monstruösa slutar inte med att två atombomber fälls, utan det fortsätter och går över och in i oss, in i oss som är upptagna med affärer och yrkes- och skattefrågor och naturligtvis mest av allt med digitaliseringen, och in i den eviga sömnen.

Det monstruösa i att gripa tag

Om vi, jag menar verkligen vi alla, som är involverade i det monstruösa, förstår Hiroshima som en topos av det monstruösa – inte för att spela ut Auschwitz, jag ser inte giltigheten i den toposen påverkas av denna förståelse – då kan förvåningen över hur saker och ting gick till efteråt bara vara liten. Liten, om man tar hänsyn till att vår „västerländska värld av exemplarisk civilisation“ – den amerikanske filosofen Richard Rorty såg västerlandet på detta sätt i sina „Visioner“ – i huvudsak bygger på två atombombningar som var bortom varje nödvändighet.

Detta föregicks av slakten av den inhemska befolkningen på hela kontinenter. Men rösterna och upprördheten i den fria världens alla mediekanaler under år och årtionden, och särskilt igen under denna period, antydde att ryssarna hade detonerat dessa bomber, inte amerikanerna, och om de verkligen hade detonerat, ryssarna, skulle det vara de obestridligt mest monstruösa händelserna i hela mänsklighetens historia, händelser som inte på något sätt skulle kunna hållas tillbaka bakom Auschwitz och Buchenwald, och att dessa fällningar en dag, baserat på fakta och bekräftat av korrigeringar, skulle framställas som ryska, stabilitetsvilligt, skulle inte komma som någon överraskning.

Det är – som redan antytts – en monstrositet som inte slutar med handlingen, utan vars moraliska justering är en del av den helhet som media- och utbildningslandskapen är exekutivt engagerade i. Denna kontrollstyrning har visat sig vara så effektiv att ZDF numera hotar att utesluta alla från en chattdebatt som påminner dem om att det var amerikanerna som var den enda maktapparaten i världen som detonerade atombomber över miljontals människor (5).

I stället har man valt Hiroshima som plats för G7-mötet våren 2023. Detta kan verkligen ses som en förvrängning av titeln på den berömda filmen av Alain Resnais från 1959, „Hiroshima, mon amour“, som knappast är acceptabel för en bredare publik idag. Att skriva över platsen för brottet. Skräddarsydd och passande. I filmen förblir Hiroshima ett chiffer för en medvetenhet om det obegripliga och obegripliga, som visar sig i den andre, i motparten.

I sin läsvärda artikel om hanteringen av det monstruösa efter Hiroshima skriver historikern Michael Ewert (6):

„Valet av Hiroshima som mötesplats för G7-staterna med deras ukrainska maskot var inte ett misstag. Snarare en blunder i Freuds mening i mitten av den glada månaden maj. Det finns faktiskt fler paralleller mellan denna plats för ett skändligt brott och det nuvarande fiaskot med ett provocerat krig (Ukrainakriget, not DS) än vad deltagarna i detta evenemang kanske har insett.“

Och vidare:

„Allt, liksom i vart och ett av de mer än 200 krig som USA har startat, domineras av den ‚oprovocerade‘ aggressionen från en motståndare som inte bara borde besegras, utan förintas.“

Sövningen av det monstruösa till en utslätad nödvändighet som gör varje individ helt oskyldig och oförvitlig och skicklig när han eller hon utför sitt arbete – affärer, yrke, digitalisering och lite semester – är en integrerad del.

Mönstret täcker arbetet och därmed de två atombomberna och hundratusentals döda och förlamade människor över generationer med en illusorisk rationalitet som gör att man kan fortsätta att skåla med ett glas till värden vid poolen – där klimatambassadörer firar fester, pooler förblir fyllda – eller att tala med smarta kläder, gärna också i militärdräkt, framför alla de viktiga mikrofonerna och därmed hitta sin väg till fårflockarnas klimatneutrala uppvärmda salonger som synkroniseras via ARD, ZDF och SRG. Inte som massmördare, utan som politiker som skickligt styr båten i oroliga tider.

Faderns önskan

Men utrotning som utrotning – och Freud resonerar här, även om han inte sällan ses i koronadissidentkretsar som ett steg mot katastrof – förblir i sin kärna en drivkraftsdriven process. En process av begär. Utvalt medvetande och begär går hand i hand. Utan det ena kan man inte ha det andra och man kan inte uppnå fred. Rationellt är å andra sidan planeringen av ett arbete, en räd, en bombning, en tortyr; rationellt är den använda teknikens funktion.

Själva processen förblir drivkraftsbunden, även om den kan sublimeras och rationellt överformas för dem som utför den tack vare den nödvändiga logistiken. Så var det med „enskilda fall“, med John F. Kennedy till exempel, med Olof Palme, och jag tvivlar inte: även med den WHO-kritiske tanzaniske presidenten John Magufuli. Och så var och är det med atombombningen och den systematiska spridningen av NATO-baser och amerikanska biovapenlaboratorier över hela världen.

Varför är det förbjudet med straff att klassificera Auschwitz som nödvändigt – Hitler gjorde som bekant denna bedömning – men Hiroshima är ostraffat? För att man i Hiroshima inte ville utrota alla japaner? Öppen parentes: Nej, det ville det inte. De som atombomberna fälldes över spelade ingen roll som sådana i den amerikanska apparatens planering. De fick helt enkelt tjäna som offer, inte som japaner, inte som dessa, inte som de, trots allt, utan kanske som människor, sluten parentes. Auschwitz, å andra sidan, var allt judiskt redan då? Är det svaret på frågan? En skillnad kvarstår. Kommer nödvändigheten av det monstruösa från det? Ett rättfärdigande? Var och när börjar ett sådant rättfärdigande självt bli monstruöst?

Om insikten om det monstruösas drivkraft blir uppenbar, som i fallet med de bilder som världen fick se tack vare Assange – amerikanska soldater som skjuter på försvarslösa människor från helikoptrar – och om en påstådd rationalitet som lugnande instrument inte kan verka, då görs korrigeringar med all sin kraft och Gunnar Kaisers intervjupartners tankeexperiment, avsett att ta reda på var det är värst: i Väst eller hos Putin, slutar inte som det var tänkt.

Radering av ämne

Jag är din far, din herre, ditt monster, ditt faderliga monster, säg det! Jag får göra vad som helst med dig och det är rätt. Jag kan våldta dig, jag kan döda dig, jag kan skära av dig dina vitala vener, jag kan spränga alla dina rör som förser dig med energi, och det är rätt och i din mening, eftersom din mening är min mening, säg det.

Ett faderligt monster tolererar inte ett subjekt som en motpart. Och erkännandet av denna icke-tolerans förskjuter subjektets radering till det normala. Kan något fortfarande vara överraskande?

Den berättelse som rationaliserar och överskrider det libidinösa till det nödvändiga – att få makt, behålla makt, ta ledarskap – skriver om i stort sett allt som kan skrivas om.

Att utbildade historiker sedan berättar för sina studenter att atombomberna skulle ha förhindrat något värre är å ena sidan i linje med detta och får å andra sidan alla dessa historiker att själva mutera till monster i samma ögonblick som de säger det – en perlokutionär handling från talaktsteorin – ett monster som visserligen inte ser ut som det. Nazistiska ideologer „argumenterade“ på samma sätt när det gällde Auschwitz: nödvändigtvis. Och varje Hitlerhälsning innehöll detta hån mot rationaliteten. Att de sövda vasallerna gör detta till sin egen, till och med vetenskapliga berättelse, säger också väsentliga saker om den mänskliga modellen.

Den stora svalan

Den förlorade subjektspositionen kompenseras eller återerövras genom deltagande i brottet. En andel i segern, en andel i segrarens subjekt. Även om ens eget subjekt förblir förlorat – inte bara de fysiskt förstörda, utan i ännu högre grad de villiga vasallerna och sväljarna som matas med det monstruösa på en gång – men pseudosubjektiviteten möjliggör lugn och ro, möjliggör ett slags liv. Stockholmssyndromet, som jag sa.

Michael Ewert skriver i sin essä:

„Det är sant att den (atombomben över Hiroshima, DS) inte räddade några liv, vilket vi får höra i sagan om hur hundratusentals amerikanska soldater skulle ha undvikit att dö vid en invasion av Japan. Den har sväljts i årtionden av dem som sväljer allt.“

Vi sväljer det monstruösa och blir en del av det. Det monstruösa är en antropologisk konstant och inte en anledning att öppna ett specifikt amerikanskt fack. Att svälja är något att tänka på, till och med mer än den amerikanska maktapparaten, från vilken den mesta makten emanerar i den tid vi lever i. Det betyder inte alls att denna monstruositet inte existerar någon annanstans eller att monstruositeten inte skulle existera om det inte vore för USA:s hegemoni.

Överlägsenhet

Det monstruösa är som en självklarhet kopplat till att vinna. Vi dras alla till framgång. Vi dras till de framgångsrika, till Obamas och Clintons, vars framgång vi själva villkorar, och om vi blir insläppta i poolen förnekas vi i stort sett insikten, till exempel, att vi har hamnat i poolen för de mest brutala mördarna. Monstrositet och framgång hör ihop. Därmed är cirkeln sluten, brottslighetens cirkel till rationalitet, till framgångens logistik, till planering.

I sitt sociologiska standardverk „The Power Elite“ från 1956 beskriver Charles Wright Mills lugnt det strukturella ansiktet – den rationella grimasen – hos detta monstrum i förhållande till den amerikanska maktapparaten:

„Militärens växande inflytande är inte bara uppenbart inom de högre kretsarna inom politik, näringsliv, vetenskap och utbildning. Tillsammans med likasinnade och företrädare för vissa intressen försöker de militära ledarna också sprida sin metafysik till hela befolkningen“ (7).

Korrekt och redan helt desillusionerad över demokrati och frihet tecknar Wright Mills i kapitlet „Military Supremacy“ den militära apparaten, dess sammanflätning med andra apparater och dess expansion. Han påpekar uttryckligen att militären helt har usurperat naturvetenskaperna, dvs. det är en militariserad naturvetenskap som fungerar som rationell vägvisare för USA och därmed för hela västvärlden och alla andra vasaller och undersåtar.

Någon självständighet är det inte fråga om. Han pekar vidare på militärapparatens sammanflätning med de ledande mediekanalerna, så att i USA och dess vasallstater genomförs den verklighet som det militärindustriella komplexet förklarar giltig och anser nödvändig. Och denna inventering gäller som sagt redan för 1950-talet. Wright Mills talar ännu inte om en militärklick som leder en militärstat, han talar ännu inte om en omvänd totalitarism som statsvetaren Sheldon Wolin decennier efter honom, men apparaten lyfts fram, en apparat med vilken segern och därmed det monstruösa som är inneboende i den logistiskt planeras.

Och därför är det konsekvent när Karl Comton, fysiker och ledande rådgivare i atombombningen av Japan, rationaliserar massmord redan före Mills analys. Michael Ewert skriver:

„Karl Compton förespråkade massmord som ett sätt att ‚imponera på världen‘. Idén om en ekonomisk världsordning med USA som den fasta punkten skulle befästas i mänsklighetens hjärnor. Massmord är okej om det utförs av segrare“ (8).

Det monstruösa kan omtalas i en rationellt överformad mening som är utformad för att tjäna ett syfte. Det hotar inte det monstruösa, inte heller den apparat som utformar det eller det kapital som finansierar det. Ewert skriver i detta avseende:

„Man kan också tala om det (massmord i USA, DS) eftersom dess brott i befolkningens medvetande i det egna landet och i de framgångsrikt domesticerade protektoraten har både en nödvändig och en oavsiktlig aspekt. Hur som helst, i en atomiserad, konsumtionsinriktad och allmänt mottaglig, föga kreativ, för att inte säga latent schizoid befolkning, är brottsliga handlingar a priori relaterade på ett sätt som är helt overkligt: det berör inte, i en positiv, aktiverande mening, vår karaktär, vårt handlingsmedvetande eller vårt handlingsutrymme.“

Jag skulle vilja tillägga att denna befolkning inte bara är latent schizoid, utan uppenbarligen fascistoid och polisstatstänkande. Detta driver den binära, utjämnande och ständigt buntande och poserande verklighetskontrollen från vilken den fascistoida springer. En spiralrörelse.

Ewert fortsätter i sin uppsats:

„Inte ens hundratusentals slaktade civila kan skaka om. En handlings karaktär definieras – lösryckt från den – av en „utvärdering“ som kommer utifrån. Även ofattbara grymheter får än idag ett positivt omdöme i våra medier, tack vare det ‚etiska rättfärdigande‘ som efterkrigstidens ordning och det kalla krigets avskräckning innebar.“

Det nödvändiga, om det inte flyger upp som en avvikelse, driver växeln och det oavsiktliga förhindrar caesurae eller tankeutrymmen där det „overkliga“ dekonstrueras. Och så fortsätter allt som vanligt, rationellt överformulerat.

„Jag är din far, säg det!“ Skrik, öronbedövande skrik, som om någon blir knivhuggen. Ja, någon blir knivhuggen, ett barn.

Ewert helt utan illusioner:

„Det kan inte finnas tillräckligt med blod på den avgudade idolens stövlar – efter hundratals krig inklusive folkmord på de ursprungliga invånarna i hans avrundade nationella territorium. Skändliga brott är en del av hans affärsmodell. Uppgiften att sälja dem i PR-termer tas fortfarande upp av otaliga claqueurs idag. (…) Kontrollen av vad vi tänker om Hiroshima börjar också med förslag på hur vi bör tänka. Mönstren motsvarar de mönster i vardagslivet som vi översköljs med. De blir, om de passar in i den dominerande världsbilden, positivt konnoterade med åsikter som skall påtvingas.“

Framgångsrikt credo

Jag kan se det på meningarna från mina bekanta: Det är ledningen som skapar attityder. Om det ena och det andra, om Auschwitz, om Hiroshima, om Abu Ghraib, om giftgas i Syrien, om slakten på Khadaffi, om likvideringen av Imre Khan, som inte ville det som USA ville och därför patologiseras. Pakistan är problemet, inte USA. Mina bekanta, inklusive de utbildade historiker bland dem som skrev en upplysande bok om kättarna och kättarna från förr, talar pålitligt de kontrollerade fraserna. Säg med rynkad näsa: „Jag tror inte på konspirationsteorier.“ Det är deras credo. Och de tillägnar sina böcker till Obama som en frälsningsfigur. En vinnare, en framgångsrik sådan. Som dessutom är vacker.

Denna ledning kallar jag för en maktapparat. Den sitter inte på ett kontor och den är inte en myndighet. Men det är inte heller en magisk auktoritet, utan i slutändan klumpig, eftersom människor också är klumpiga i väsentliga avseenden. Att uppmärksamma mekanismerna för denna kontroll, fakta, handlingar, förefaller mig kunna vara ett sätt att åstadkomma en gudarnas skymning. I detta avseende hänvisar Ewert uttryckligen till den amerikanska censuren av Hiroshima. Under sju år förbjöd Japan all publicering av effekterna av sina grymheter. Och vidare:

„Den amerikanske soldaten (John O’Donnell, DS) var den första militären som tog privata bilder med en andra kamera i Hiroshima 1945, men publicerade dem inte förrän 1989. Han visste varför. De fick inte ens visas 1995, ett halvt sekel efter massmordet, i Smithsonian Institution-museet i Washington i samband med de atombombningar som „dokumenterades“ där. Ingenting får tillåtas fördunkla budskapet om Enola Gay, det mordverktyg som användes mot Hiroshima (planet från vilket bomberna fälldes, DS), iscensatt som ett föremål för dyrkan: Vad vi än gör – det är nödvändiga handlingar att beundra“ (9).

Jag är din far, säg det! Fadern gör aldrig ont, utan bara det som är nödvändigt.

Precis, avslutar Ewert:

„Att kontrollera våra uppfattningsmönster med hjälp av statliga agenter har länge varit en del av det normala i åsiktskontrollen. Målet är en modell av moralisk överlägsenhet, vilket är en inte obetydlig del av segern. (…)

Uppenbarligen är det bara foton från koncentrationsläger som har något kognitivt värde för moralisk träning. Även den vardagliga viktningen i medias presentation av politiskt motiverade grymheter tyder på deras monopol som illustrativt material för kriminella handlingar. Hur begränsade måste de slutsatser vara som kan dras under dessa förhållanden? Vad säger det om hur vi skapar oss en bild av Buchenwald när bilder av konsekvenserna av militärt onödiga atombombningar till en början censurerades kraftigt tills de uppfattades utan något specifikt socialt sammanhang – om ens alls? (…)

Det som är problematiskt är ett slags andlig frånvaro, resultatet av ett psykologiskt filter. Det installeras genom de besegrades kapitulation, ett helt utbildningssystem och de tankemönster som dagligen lanseras på alla kanaler. Hänvisningar till maktpolitiska strategier som sträcker sig från samarbete med nazisterna till ‚befrielse från fascism‘ som befrielse från antifascism ska avfärdas som olämpliga.“

The winner takes it all

Fäder som fäder är segrare. Och som segrare kan de inte vara mördare. När de mördar, mördar de inte, de uppfostrar.

Ewert konstaterar i slutet av sin uppsats:

„Segraren vinner inte bara ett krig. Han är i en position där han kan införa språkregler. Atombomber på civila passar definitivt inte in i den bild han målar upp. (…) Brott måste ha syften som ‚vi‘ tycker är bra. Sedan kan hundratusentals, bland dem amerikanska krigsfångar, brinna upp eller försmäkta i dagar, månader, år. Idag är det OK att förvandla regionen mellan Afghanistan och Libyen till en mardröm som sex eller sju miljoner inte har överlevt, för att inte tala om de lemlästade, skadade, traumatiserade och fördrivna. Applåder ges.“

När Natos militär i dessa dagar – exemplen är oändliga – uppmanar till användning av långdistansmissiler med klusterammunition mot Ryssland – vi minns „filosofen“ Richard Rorty: väst kan inte lära sig något av världen, världen kan bara lära sig av väst – är det monstruösa inte bara detta förslag, som, om det uppnår vad det ska uppnå enligt militären, nämligen seger över Ryssland, innebär kärnvapendöd, utan det är snarare detta:

Vad jag ser

Vi, i själva verket: VI, genom vårt vårdslösa sväljande, ser till att sådana militärer och politiker – det vill säga sjuka människor, „onormala“ människor, vars onormalitet är helt i sin karaktär och inte onormal – sitter vid makten och att deras galenskap kan rapporteras som förnuft av ARD och ZDF och SRG klockan åtta på kvällen. Genom vår vårdslöshet ser vi till att galenskapen sederar in sig i normaliteten, och jag kan se detta på alla mina bekanta och vänner, på deras läppar och på deras ögonbryn, som de ibland förvränger något när ordsekvenser från mig når deras öron som de inte känner igen från ARD och ZDF och SRG.

Jag talar inte om det, jag talar om det faktum att de inte ens står upp mot det monstruösa i sin egen krets, inte ens i sitt innersta väsen, säkert mot Auschwitz, eftersom det är så det är ordnat och underlåtenheten att göra det är straffbar, vilket gör detta nödvändiga uppförande till en löjlig figur till slut, men inte mot Hiroshima och Nagasaki och alla de världsomfattande slaktningar som organiserats av väst.

Jag ser hur det monstruösa sker rakt ur dem och deras orädda ansikten, eftersom de konsumerar och sväljer och kräks upp och ger ut igen, framifrån och bakifrån, det som stoppas in i dem, och därmed upphöjer allt på en gång till en normalitet inom vilken de tar ut löner, optimerar processer digitalt, matchar kurser, har samtal med kunder, hänger regnbågsflaggor på alla skolgårdar, publicerar foton och planerar födelsedagskalas för barn. Hur bryter man detta antropologiska grundmönster? Hur kan man rädda människan mot människan?

Men hur mycket är hänvisningen till det monstruösa – inklusive min artikel – i sig monstruös? Monstruöst i betydelsen: utjämnande och buntande? Utplåna den andre, förstöra honom och därmed utplåna honom på ett monstruöst sätt eller rationellt överforma honom, söva honom? Göra smart? Dessa frågor leder vidare till del 2: Videon av tortyr och pedofiler.

Källor och noter under originaltexten: https://www.manova.news/artikel/das-monstrose-umarmen

Grymheten i vissa handlingar gör oss mållösa – men de har mer att göra med oss än vi vanligtvis vill erkänna. Del 2/3.

De åtgärder som genomfördes 2020 med anledning av viruset har av många människor uppfattats som monstruösa. De kom inte från ingenstans; tiden dessförinnan var redan repressivt laddad. Och det monstruösa fortsätter i husrannsakningar, domstolsbeslut, förtal på ett sätt som inte skulle kunna ske i ett öppet samhälle. Två artiklar på Manova har nyligen tagit en mycket grundläggande och radikal titt på det monstruösa och hur man ska hantera det. På mycket olika sätt tar de båda upp frågan om i vilken utsträckning vår västerländska civilisation är en monstruös civilisation. En gång med Hiroshima som utgångspunkt, en gång med videon av ett barn som torteras och fallet med den försvunna flickan Maddie McCann som anledning. I båda bidragen ligger fokus på en maktapparat som rationellt formar och lugnar sina monstruösa handlingar. I en bred båge och uppdelad i tre etapper – Hiroshima mon amour; Tortyrvideon och pedofilerna; Slut med utsikt: Daniele Ganser och Mary Bauermeister – undersöker Daniel Sandmann det monstruösa och vårt deltagande i det. Hans analys från serien „Reflections from Dissidence“ är utformad för att avslöja mönster för att en dag kunna övervinna dem. Den intertextuella ansatsen i denna essä gör det dessutom tydligt att det finns en kultur av analys och sökande på Manova som är överindividuell och sträcker sig bortom den enskilda artikeln. De skillnader som framträder blåser liv i denna kultur. De två nämnda artiklarna är inte en förutsättning för att förstå denna essä, men läsning av dem rekommenderas ändå.
av Daniel Sandmann

Den första delen med fokus på Hiroshima finns här.

II. TORTYRVIDEON OCH PEDOFILERNA

Vad sägs om en video som fångar tortyren av ett barn på ljudspåret? Vad sägs om det monstruösa som inte kan överformas rationellt? Inte ens lugnande som ett misstag, ett misstag som begås för att åstadkomma något gott som i San Miniato, där USA-amerikanerna trots allt ville befria Italien från fascisterna?

Monstruösa saker slutar inte oväntat vid en viss gräns. Detta beror på målet att segra och den drivkraft som fördömer till seger. Och om man tar hänsyn till den „rationella“ apparaten, som jag påpekade tidigare, som en integrerad del av det monstruösa, och likaså den principiella obegränsningen av makt för att utrota och förlamar hundratusentals för ett syfte som inte har något att göra med dem, För kommande generationer kan det inte vara förvånande, det är faktiskt på sätt och vis tvingande – antropologiskt tvingande – att denna maktapparat, det vill säga den personal som arbetar inom den, inte slutar med tortyr av ett barn – eller tusentals barn.

Det faktum att denna tortyr av barn inte ger en uppenbar geopolitisk fördel kan inte vara ett skäl till att inte utföra den. Även när det gäller atombomberna är drivkraften ett utlösande ögonblick: att prova ett vapen, se vad man kan göra med det, se hur flugan klarar sig när vingarna tas bort eller när de små benen saknas – ända fram till berusningen och tillfredsställelsen som ensam ger kraft. Och förklaringen efteråt: för att komma före japanerna, för att skicka en signal till Sovjet: Hur „rationellt“ är något sådant?

Lusten att döda

Det handlar om lusten att döda, vilket framgår av de bildsekvenser som Julian Assange har synliggjort. Varken där eller i fallet med barntortyr fungerar rationella överbyggnader verkligen och tillförlitligt som lugnande medel. Vi måste tänka på andra, hårdare medel. Och om döljandet misslyckas, måste man få det hela att försvinna. Den som har sett något får inte komma på tanken att säga något. Och om han ändå vågar, eller om det kan finnas en risk för att han skulle göra det, då måste han själv försvinna. Enkelt. Plump. Assange vågade tala ut innan han tvingades försvinna. Han görs till ett exempel. Ingen borde känna för att upprepa det.

Det Assange avslöjade handlade inte om barntortyr. Det handlade om massakrer i ett geopolitiskt sammanhang. När det gäller en tortyrvideo för privata ändamål – finns det verkligen någon tydlig distinktion att göra? – å andra sidan skulle den verkställande personalen från maktapparaten, om de inte längre kunde behållas utan att skada själva apparaten, offras. Men fram till dess – även detta är trivialt – kommer den berörda personalen, i egenskap av del av apparaten och därmed av det monstruösa, att använda de instrument som står till deras förfogande för att förhindra den hotande dekonstruktionen och, som en följd av detta, deras offer. För all del i samförstånd med själva apparaten, så länge allt förblir stabilt.

Hur långt makten går för att förhindra dekonstruktion kan variera i enskilda fall. Men att den i princip går mycket långt, in i det totala och totalitära, är givet, eftersom makten syftar till det totala. Det är samma apparat som släpper atombomber utan militära skäl. Eller bomber mot specifika civila mål i Libyen, Serbien och Irak. Och mycket långt kommer den att gå även om en fråga inte i första hand är geostrategisk, men ett betydande antal personer i maktapparaten är direkt eller indirekt kopplade till en fråga. I reparationsoperationerna – kanske mer träffande benämnda event management eller event re-management – kan apparaten, så drivande som tortyren av ett barn är, helt och hållet använda sig av den logistik som är strukturellt inskriven i maktapparaten och matas av kapital.

Tortyr av ett barn

På ljudspåret visar videon hur ett barn torteras (10). Att denna scen bara är en representation och att videon därför är en representation av en representation är enligt min mening osannolikt, men de insikter som jag kommer att försöka lyfta fram i det följande skulle fortfarande vara giltiga, om än på en mer abstrakt nivå. Tom-Oliver Regenauers forskning om elitens arbete (11) bygger på denna video, och när Regenauer påpekar att denna video bör ses med försiktighet och jag upprepar detta här, gör jag det först tveksamt, eftersom sådana „varningar“ vanligtvis är medel för att öka uppmärksamheten, och de ingår därför i en journalistisk verktygslåda som är inskriven i det system vars monstrositet jag spårar upp i denna text. Det är uppenbart att sådana referenser vanligtvis redan från början överskriver kunskapens fokus med upprördhetsfaktorn. Ändå hänvisar jag till den eftersom den här videon helt enkelt går genom märg och ben. Även detta är en mänsklig konstant som kanske en dag kan användas för andra syften än att hantera upprördhet.

Varför går denna video rakt in i hjärtat, varför inte Hiroshima och Nagasaki? Kanske inte ens fotografier från Buchenwald eller Auschwitz? (12) Bortsett från att mediet – särskilt med dess fokus på ljud – skapar en omedelbar närvaro, är det också, och kopplat till detta, det enda fallet, individen, som är mer kapabel att bryta händelseförloppet än de tusentals fallen, de hundratusentals offren, som snabbt förlorar sig i abstraktion. Även detta har att göra med den mänskliga modellens natur. Och denna natur kan vara en av anledningarna till att vi tar Maddie McCann och denna video som ett tillfälle till klargörande. Detta är inte en anklagelse, men det väcker oro. Den ovillkorliga och kanske också desperata viljan att göra slut på det som videon vittnar om – och det som den också står för politiskt pars pro toto, det får inte glömmas bort: för maktapparatens monstruositet, som i det här fallet bevisas med indicier, men inte bevisas – och att rädda detta barn, särskilt som individ, från sin ensamhet, är också en del av det mänskliga tillståndet. Kanske är det kärlek.

I det följande kommer jag att koncentrera mig på grundelementen i denna dekonstruktion av det monstruösa, jag kommer inte att rekapitulera fallen som sådana och när det gäller „fakta“ kommer jag att begränsa mig till det mest nödvändiga för att göra sambanden begripliga – även utan att läsa Regenauers text, som jag rekommenderar – och för att visa vid vilka punkter och hur dekonstruktionen av det monstruösa själv kan tippa över till det monstruösa.

För det är vad jag främst är intresserad av: det monstruösa är inte bara de andra. Ewert visar det i sin artikel om Hiroshima: vårt sväljande av det monstruösa är en del av det.

Dekonstruktion i en svår miljö

I sin artikel lyfter Regenauer fram indicier som tyder på att personer från den amerikansk-amerikanska maktapparaten är inblandade som utförare i den video som vittnar om en barntortyr. Dessutom visar han – och detta gör texten farligt spektakulär – att i „fallet“ med flickan Maddie McCann, som har varit försvunnen sedan 2007 och är känd över hela världen och sprids i alla tabloidforum, pekar indikationer på förövare också på denna maktapparat. Trots faran med personalisering och den därmed sammanhängande tabloidiseringen – oskuldspresumtionen för dessa människor måste respekteras till varje pris, det är en upplysningens bedrift – ger Regenauers text verkligen upplysning, särskilt om man abstraherar från den tydligt personaliserade fokuseringen i passager medan man läser den.

Vidare – och strukturellt ännu viktigare – påpekas i artikeln att de givna indikationerna inte ledde till utredningar i den riktning de pekade. Snarare – och detta bevisas också av arbetet med källor – förhindrades utredningar som skulle ha eller hade haft en inverkan på maktapparaten. Det mest uppenbara var avskedandet av den portugisiska polisens först tillsatte chefsutredare Gonçalo Amaral, som antog att en kidnappning bara hade fejkats för att dölja en olycka som föräldrarna påstods ha varit inblandade i.

Att de andra indikationerna på „event management“ som medvetet kringgår maktapparaten bygger på mindre tydliga fakta är ett resultat av den aktuella frågan, eller snarare av maktapparatens egen makt, som naturligtvis kommer att hålla sina – i detta fall möjliga – monstruösa handlingar dolda med alla de medel som står till dess förfogande. Att personer som har forskat i maktapparatens riktning går under kan i detta avseende inte vara förvånande. Självmord ett gemensamt förklaringsmönster. Och det säger sig självt att sammanhangen här är svåra att greppa. Så mycket för en kort översikt.

Namn och spekulationer

Som misstänkta – delvis i båda fallen – nämns specifikt John Podesta, 23. John Podesta, 23:e stabschef i Vita huset under Bill Clintons presidentskap, chef för teamet som förberedde Barack Obamas presidentskap, högsta kampanjledare i Hillary Clintons försök att komma in i Vita huset, ordförande för tankesmedjan „Center for American Progress“ och sedan 2022 Joe Bidens utsedda „Senior Advisor to the President for clean Energy Innovation and Implementation“, hans bror Tony Podesta, beskrivs av systemkällan Wikipedia som en av de mäktigaste lobbyisterna i Washington, samt Anthony Weiner, tidigare demokratisk ledamot av representanthuset (13).

Jag nämner de tre personerna eftersom likheterna mellan tre ansikten som ritats på grundval av vittnesmål, som sågs nära brottsplatsen och vid tidpunkten för brottet i fallet med den försvunna flickan, och ansiktena på dessa tre namngivna personer är betydande. Och det faktum att slående likheter gäller för alla tre samtidigt stärker tesen om närvaron av varje individ – som i princip inte har något att göra med förövandet – ännu en gång: det faktum att ett ansikte råkar se ut som John Podestas kan förklaras med sannolikhet, människor liknar ibland varandra. Men om tre av de ritade ansiktena påtagligt liknar två bröder med mycket olika utseende och en annan person med anknytning till dessa bröder, kan detta inte förklaras med sannolikhet (14). Med sådana indicier och i en sådan konstellation kan en underlåtenhet att undersöka knappast tolkas som en underlåtenhet att undersöka eller som en underlåtenhet att undersöka eller som en underlåtenhet att undersöka.

Andra bevis och ledtrådar i Regenauers text uppnår, som jag redan påpekat, inte samma referensstyrka som dessa fantombilder och undergräver ibland den upplysande ansatsen genom den vikt som på sina ställen ges åt dem. Kopplingen till Hillary Clinton via indicier är, när det gäller nämnda video och Maddie McCanns försvinnande, ogripbar. Det är bevisat att personer som i egenskap av privatpersoner satte ljuset på apparaten och undersökte andra „fall“ som Regenauer nämner, t.ex. barnhandel på Haiti, nu är döda. Bland dem finns personer som Clintons hade i fokus för misstankar och som borde eller kunde ha vittnat vid kommande domstolsförhandlingar. Hillary Clintons koppling till pedofiler, barnpornografi eller barnhandel bygger enbart på spekulativa tolkningar av tecken, ibland uttryckligen på rykten. Kontaktskuld och inramning i allmänhet spelar en central roll för att bygga upp misstankar.

Enligt min mening skulle en begränsning till väldokumenterade indicier – Regenauer nämner sådana indicier, framför allt matchande ansikten – utan hänvisning till rykten och källor med stark tabloidkaraktär ha tjänat saken och därmed dekonstruktionen av maktapparaten i detta fall.

Upplysningen och dess omkullkastande

Men om vi fortsätter att tänka på kontrollen av det monstruösa efter Hiroshima, så är det mer som står på spel:

Det handlar om huruvida det monstruösa inte „plötsligt“ visar sig i dekonstruktionen av det monstruösa? Det handlar om vår andel i det monstruösa – och detta är inte obetydligt för „uppfattningen“ av verkligheten.

Tolkningar, rykten och konstruktioner av verkligheten i allmänhet fungerar ofta enligt logiken i de berättelser som de vill „avslöja“ eller fördöma. Låt oss tänka igenom fallet Maddie McCann och videon, dvs. det monstruösas tillfällen, ännu en gång med detta i åtanke.

En maktapparat som utför monstruösa saker över hela världen stannar inte vid barnen. Detta är ett resultat av maktens struktur. Och det faktum att det inte finns några undersökningar av maktapparaten – trots indikationer som, om de riktades mot en genomsnittlig medborgare utanför makteliten, skulle vara tillräckligt långa för att sätta igång undersökningar, inklusive åklagarräder – är ytterligare ett tecken på monstruositeten och dess effektivitet. Och om Regenauers text – och inte bara denna – dessutom påpekar att människor som kommer för nära maktapparaten, i detta konkreta fall Clinton-klanens handlingar, dör påfallande ofta – i unga år, utan sjukdom, officiellt inte sällan genom självmord – så skulle detta också vara skäl att inleda utredningar. Men detta händer inte och har aldrig hänt.

Det säger sig självt att inte alla bevis som framkommer i en miljö som skall hållas osynlig kan vara trovärdiga. Det ligger i sakens natur. Apparaten själv har allt intresse av att hålla scenen i stort sett obelyst och hur ledande media „möter“ den maktapparat som de nu till stor del är en del av är välkänt. Källor vars trovärdighet – med all respekt för „icke-professionell“ journalistik – ibland kan ifrågasättas kommer och måste därför anlitas. Och om det monstruösa kan kopplas till välkända namn, får „tabloida“ mönster för hantering av upprördhet alltför lätt ett eget liv. Personifieringen följer ändå med. Detta var också fallet med Clintons. En sak kan dock sägas med säkerhet: Om det vore Vladimir Putin skulle en misstänkt situation som den med Clintons vara tillräcklig inte bara för ARD och ZDF, utan också för en gång respekterade tidningar som NZZ och FAZ, för att göra Putin till en definitiv mördare och ett monster, komplett med stämpeln „bevisat“.

Det är en självklarhet: Om de personer som Regenauer namngett och anklagat med trovärdiga bevis från den amerikanska maktapparaten förblir oemotsagda av sådana organ som polis och åklagarmyndighet inför en omständighetssituation som i längsta fall skulle räcka för ingripande av statliga organ när det gäller personer utanför denna apparat, detta är naturligtvis – cirkelargumentet upphäver inte påståendet, eftersom det annars inte går att bryta sig in i apparaten – en tydlig indikation på de berörda personernas tillhörighet till en apparat som kan påverka när statliga organ blir aktiva och när de vilar. Djupa staten. Att de maktstrukturer vi talar om måste ha en deep state-dimension är lika övertygande som att en grammatik måste ha en djupstruktur utifrån vilken den kan förklaras.

I detta avseende är det en prestation av Regenauers bidrag att ha tagit fram tydliga indikationer på den amerikanska maktapparatens monstruositet, särskilt i fall som vi i grunden inte skulle tro att denna apparat är kapabel till – i motsats till Hiroshima, som kan sövas till nödvändighet. Den monstruositet som löper som ett lässpår genom 1900-talets geopolitik uppenbarar sig oväntat i till synes helt olika „fall“.

Men inför en filmad barntortyr – jag upprepar: jag utgår inte från en skildring av en skildring – grips av märkliga skäl de allra flesta, inklusive jag själv – bara det är ett element som en efterföljande kontroll kan bygga på – av en sorts otro när, sammanflätat med barntortyren, också namn från det politiskt översta segmentet av apparaten faller, i detta fall Hillary Clinton och Podestas. Det faktum att Hillary Clinton följde Khadaffis martialiska mord på skärmen och kommenterade det med orden: „Vi kom, vi såg, han dog“ är ett bevis på att hon skulle ge order om att döda människor som kunde skada hennes karriär: Detta är också tänkbart, men tortyr av barn – även under „pedofila“ aspekter av njutning, som antyds i Regenauers text – är något som hjärnan till en början vägrar att följa, särskilt eftersom Hillary Clinton har framstått som ett lysande ljus i hela västvärlden, med kvinnors rättigheter på sin politiska agenda och i spetsen för kampanjen för att höja åldersgränsen för prostitution i hela världen till 21 år. Att hon har agerat som en antagonist till Donald Trump bidrar till bilden. Och denna kvinna sägs eventuellt vara inblandad i barnmisshandel?

Om man sätter upp ett motnarrativ i det spektakulära och tabloidpressade världsomspännande fallet Maddie McCann i syfte att dekonstruera makten med dessa eller dessa nätverk från den amerikanska maktapparaten som förövare, då är det monstruösas makt, som kan avsätta en chefsutredare, en central komponent i det monstruösa och dess effektiva makt. Detta resulterar i åtminstone en iögonfallande diskrepans: Varför skulle maktapparaten ha lyckats avsätta nämnda chefsutredare som utgick från en „olycka“ som möjligen styrde i en politiskt oönskad riktning och som ännu år efter sitt avsättande motsäger tesen om en politiskt obetydlig ensam förövare – mönster från geopolitiska fall med politiskt helt andra dimensioner, John F. Kennedy, Olof Palme – ekar? Och samtidigt, varför skulle dessa maktstrukturer inte ha lyckats med att rättsligt förhindra spridningen av den bok som denna chefsutredare skrev efter sin avsättning och i vilken han presenterar sin tes, som åtminstone valfritt inte utesluter inblandningen av maktrelevanta gärningsmannakretsar, för en världsomspännande publik? Naturligtvis finns det andra instrument, t.ex. förtal ad personam av personer som sprider „osanningar“, men frågan om rättsligt misslyckande kvarstår.

Berättelser och kategorier

Mer betydelsefullt än så, och farligare för att underminera dekonstruktionen, är dock uppkomsten av en motberättelse i sig själv. Omvälvande, till och med omvälvande berättelser blir till slut sövande eftersom de är ytprodukter. I bästa fall leder de till att huvuden rullar och upprätthåller status quo. Utan en strukturell och grundläggande insikt i det monstruösa, vars omfattning beror just på den institutionella förvecklingen och på vårt deltagande, kvarstår det monstruösa, vilket också betyder konkret: den monstruösa och oemotsagda – och därför oemotsagda monstruösa – tillgång till Maddie McCann som föreslås i texten. Den kritiska aspekten av systemet hamnar dock ur fokus med varje kriminalistiskt fiktivt eller spekulativt element som blir inbäddat i dekonstruktionen. Detta inkluderar rykten som refereras till. Här ingår tolkningar av det som sägs utifrån någon „vardagspsykologi“, till exempel de första orden från mamman McCann efter upptäckten av dotterns försvinnande. Det handlar om motiv med „inramande betydelse“, t.ex. röda skor som McCanns barn bär på en utflykt och som skall få föräldrarna att tro att det rör sig om ett pedofilnätverk. Språket i sig är också ett element som leder i denna riktning, t.ex:

„Den tredje i raden: Anthony Weiner, en lögnaktig och moraliskt depraverad progressiv amerikansk politiker från Clintons inflytandekrets, som har orsakat uppståndelse med sexeskapader på internet sedan 2011 och dömdes till 21 månaders fängelse 2017 för ’sexting‘ med en minderårig.“

Detta är tabloid, helt enkelt, halvvägs redan ett utlopp för massorna.

Kärnan när det gäller att undergräva upplysning tycks mig dock vara skapandet av kategorier av förövare och en sammankoppling av sådana kategorier med abnormitet. När detta sker är det inte bara upplysningen som undermineras, utan snarare det monstruösa i sig som vidmakthålls.

I det följande kommer jag att ägna mig åt just denna kategori.
Av politisk desperation?

Den här videon, fallet Maddie som ett tillfälle att dekonstruera makt: är det också desperation inblandat? De sväljer allt, folket, och har alltid svalt allt, har svalt bombningarna, genomförandet av en uppenbar mordregim i Chile, terroristhandlingar, har svalt en epistemologiskt hårresande berättelse den 11 september, inklusive tortyren i Guantanamo och Abu Ghraib, har svalt det totalitära som kastades ut med Corona, och de är redo för nästa pandemi, redo att svälja, piller, injektioner, hjärtattacker.

Är denna video, är en barntortyr som sammanfaller med fallet Maddie den allra sista möjligheten till ett epistemologiskt uppvaknande? Är detta hammaren som „väcker oss“ så att vi äntligen kan se vad som är giltigt, vad verkligheten är? Är frälsning fortfarande möjlig om dessa „eliter“ avslöjas som pedofiler? Eftersom „pedofilerna“ tillhör avskummet, de avvikande? Är detta knep nödvändigt? Och skulle det fungera, exakt vad skulle fungera?

Dessa frågor ställs på grund av en viss irritation. En dekonstruktion av makten i ett försök att lägga den möjliga geopolitiska dimensionen i „fallet Maddie“ – en problematisk terminologi – och av en video som ropar emotionellt till himlen, på element av berättande, till exempel på röda skor som barnen i familjen McCann hade på sig på en utflykt, det irriterar. Om föräldrarna, och det är fortfarande mycket möjligt med tanke på Regenauers källor, inte skulle kunna lastas för barnets försvinnande på grund av oaktsamhet, skulle en sådan förändring i vilket fall som helst vara dubbelt avskyvärd för dem, som måste bära förlusten av ett barn. Monstruöst. Detta måste tas med i beräkningen. Skulden för kontakten med en brorson till Sigmund Freud, i vilket fall som helst, en man som anklagas för våldtäkt mot barn efter den senares död och flera år efter mötet med McCanns, irriterande medieaktiviteter, en påstådd känslomässig kyla och vägran att svara på polisfrågor – de är trots allt statliga organ, eventuella reservationer mot sådana organs handlingar borde vara begripliga för människor från dissidenten -: Kan sådana „argument“ komma till användning i en dekonstruktion av det monstruösa utan att det underminerar sig självt?

Pedofilerna, outsourcing och lätt att svälja

Det monstruösas kärna i dekonstruktionen är den låda som dessa procedurer mynnar ut i och i vilken det monstruösa outsourcas och deponeras: pedofilerna.

En av de allra första effekterna av sådana kategorier är denna: Den „genomsnittlige medborgaren“ – den som sväljer allt – kan lätt distansera sig från dem. Han är ju trots allt inte pedofil. Kategorin i sig garanterar: det är de andra, det är de, det är så och monstruositeten är ett „problem“ för just det.

Blir inte en dekonstruktion som fungerar på detta sätt alltför lätt en del av en sedering? I bästa fall – jag har redan nämnt det – skulle personalen bytas ut, kanske till och med – osannolikt – Clintons avlägsnas.

Men apparaten som sådan skulle finnas kvar, just därför att det är ett problem med det ena och det andra. Man måste helt enkelt ta bort dessa och dessa från den. Pedofilerna, alltså.

En apparat förblir orörd när kategorier är inblandade. Fack, termer, adjektiv, där man kan ta bort „det onda“: judarna, häxorna – som för övrigt anklagades för liknande brott som pedofilerna: förförelse av barn -, kommunisterna, dessa, dessa. Är inte detta spikarna i kistan för all upplysning? För att konkretisera frågan: En Pier Paolo Pasolini med sina prostituerade från Lido di Ostia (15), en Novalis med sin kärlek till den 13-åriga Sophie von Kühn (16) , som dog vid 15 års ålder och, svårt sjuk, fortfarande imponerade på Goethe, som besökte henne i Jena strax före hennes död: i dag skulle de utan tvekan falla under kategorin pedofiler.

Och ändå – jag tar deras arbete med texter och filmer som måttstock – skulle de ha mindre att göra med det monstruösa än alla de som aldrig umgås med prostituerade och aldrig blir förälskade i en 13-åring utan i stället bara sväljer och sväljer, atombomber inräknade.

Pasolini och Novalis, som båda levde i helt olika inre och yttre världar, tänkte mot maktstrukturer och dekonstruerade hierarkier och fasta strukturer. De svalde inte, Pasolini till den grad att det ännu inte är klarlagt om han likviderades 1975 av en apparat som också var knuten till det amerikanska maktetablissemanget. (17)

Det finns också judar, inte så få, som överhuvudtaget blev „judar“ på grund av nazisternas kategorisering. Kategorier av människor kommer från „söndra och härska“-lådan. Och om man skulle ta begreppet pedofili bokstavligt, skulle den barntortyr som man ser på videon absolut inte vara en sak: pedofil. Videon vittnar om motsatsen, den vittnar om utplåningen av ett barn, ett subjekt som kapitulerat i alla avseenden.

Jag är din far, säg det!

Men det är lättare att svälja – och det är vad apparaten måste göra – om brottet kan förskjutas till den perversitet som förklarar det. Och ändå, enligt allt vi vet, uppstår det monstruösa ur arten, inte ur variationen, och det är därför det är svårt att känna igen de monstruösa, hur välklädda de än är. Abnormiteten underlättar dock sväljningen, liksom alla nödvändiga separationer, så att själva apparaten inte påverkas, även om något „exploderar“. Men sväljaren, det vill säga hans bittra tillfredsställelse, är inte avvikande. Han har – jag talar inte om dolda hörn – ingenting att göra med knasighet, en knasighet som – historien hälsar – framför allt visar sig i konsten.

Skräp som bevismaterial

„Onormala“ konstverk, „skräp“, enligt Regenauer, sägs finnas i de misstänkta Podestas ägo. Marina Abramovic (18), Margi Geerlinks (19) och andra konstnärer nämns. Det handlar inte om att jag skulle göra en annan estetisk bedömning av några av dessa konstnärers konstverk, utan om något mer grundläggande och monstruöst.

Dessa konstverk – detta först och främst – har ingenting att göra med videon eller med Maddies försvinnande, oavsett var de hänger, oavsett vem som tittar på dem. Inte ens då har de något att göra med det om de – åtminstone enligt vissa tolkningar – vänder sig till monstruösa ting och söker former av representation för dem.

Om de verkligen gör det, innebär deras „användning“ eller „beundran“ av människor som gör monstruösa saker, som att tortera ett barn – eller till och med släppa atombomber – fortfarande ingen inblandning. Rationalitet krävs också vid en dekonstruktion av det monstruösa, det vill säga: det är viktigt att inte förväxla tolkningen av världen med världen.

I samband med det monstruösa, som jag är på spåren av, är dock konstens spegel, som dekonstruktionen själv hänger upp, och omdömet om „abart“ i samband med det, ännu mer betydelsefullt. Bilder – pars pro toto – av Margi Geerlinks kommer att visas på Podestas. Detta är den länk till konsten som Regenauer gör som en del av dekonstruktionen av det monstruösa (tortyrvideo, tillgång till Maddie McCann, båda fastställda via indicier). I detta sammanhang fungerar den abnormitet som är motiviskt och/eller tematiskt knuten till konstverken som en spegel av det monstruösa. Den som samlar, älskar, tittar på eller läser sådan konst är något utöver det vanliga, potentiellt ett monster. Regenauer länkar uttryckligen:

„Och att det i dessa kretsar tydligen inte stannar vid smaklös konst bevisas regelbundet av avslöjanden, läckor och missbruksskandaler. Till exempel har en kort videosnutt cirkulerat på internet i flera år, förmodligen en fil från Anthony Weiners laptop, som påstås visa hur John Podesta torterar och misshandlar ett barn.“

Nu, vid denna tidpunkt i dekonstruktionen, har bröderna Podesta – jag förhandlar också med dem genom ombud här – redan „fallit ur vägen“, så konstverken fungerar å ena sidan som bekräftelse på domen och skulle, om de inte var inbäddade i det önskade sammanhanget, inte nämnas alls. Bilder av Porschar skulle inte vara ett problem. Å andra sidan är de redan märkta bröderna Podesta, där de visas, återkopplade till en knäpphet som är inskriven på dem. En spiralrörelse, där det exakt läst inte är klart var början är. Var exakt börjar avvikelsen i speglingen av konst, som introduceras för att döma eller bekräfta domen? Vad är ursprunget till det monstruösa?

I början av den här essän – och som alltid utan början, minns ni – ställde jag frågan: har det monstruösa en början, en mitt, ett slut? Här kommer frågan ikapp oss. Att det monstruösa inte slutar med ett atombombssläpp – som också hänger som konst på kontor, till och med som konst i konst, nämligen på ett FBI-kontor i säsong 3 av Twin Peaks – är något som jag försökte påpeka med Michael Ewerts belysande hjälp.

Att vända sig till konsten som en spegel av det onormala – vilket Regenauer gör i sin dekonstruktion av fallen med det monstruösa som presenteras med betydande indicier – leder till en tes som pekar på vårt deltagande i det monstruösa bortom ett sväljande.

Bortom sväljandet

I strikt mening är det inte konstnären eller konstverket som är början på det monstruösa som betecknas som „skräp“.

Det är VI som känner igen eller tror oss känna igen det monstruösa i konsten.

Det är vad konst är till för, för speglingssyften, såvida det inte är design och inte konst. Vi skapar mönstren för gott och ont i betraktelseögonblicket. Detta skapande är – för att uttrycka det enkelt – bundet till å ena sidan lagar om perception och å andra sidan till den semantiskt redan förordnade världen i sinnet, det säger sig självt. Den rör sig inom ramen för dessa två paradigm. Det blir olika med rutor, otydliga mönster eller med en realistisk bild. Och det blir annorlunda för person 1 än för person 2 och så vidare. Det förblir alltid en skapelse i sinnet.

Och därför – ett exempel – aldrig med en fotografiskt avbildad naken kropp eller halvnaken kropp eller hur som helst arrangerad kropp ensam. Hjärnan skriver in sammanhang i denna representation. Erfarenheter och önskningar, bedömningar och begrepp, inte minst attityder. Vi kan inte undgå dessa bestämningar, som kanske borde kallas „mening“, de är en del av vår kontemplation. Kom ihåg Mary Bauermeisters ord om omdöme, som snart följer!

När jag talar om „skräp“ ingår distansering i „förnuftet“. Skräpet är inte i bilden, skräpet är inte bilden, skräpet är omdömet, det vill säga det „förnuft“ som har distansen som sitt väsentliga kännetecken. Det är en bedömning av det som ses, som jag greppar med denna term och i denna mening lugnar ner och skiljer från mig. Den illvilja som uttrycks i termen „skräp“ mot det som skall gripas måste hänvisa till något i mig som utlöses av konsten. Om referensen var känslolös, eftersom den inte var kopplad till något i mig som behövde stötas bort, skulle valet av term vara annorlunda. Om jag blir aggressiv i ett samtal är det aldrig utan referens till mig själv.

Det monstruösa i mig

Orsaken till känslosamheten måste ligga i mig själv. Jag kan förstå den distanseringsgest som utförs med termen – „skam“, „skam“ sitter i samma term – som sublimering, som en ventilationsfunktion, som en erkänd skräck, ett erkännande av att jag är förbunden med det som jag har erkänt i bilden som det monstruösa, eller så kan jag inte förstå den alls: det förblir en repulsion och externalisering av det som jag – med vilken grad av medvetenhet som helst – erkänner som det monstruösa. Den enda märkning av ett verk utan skräck i detta avseende skulle klara sig utan ordet „trash“. Den degeneration som den nazistiska ideologin såg i konstverken, det „sjuka“, var ideologins egen degeneration eller sjukdom.

Det som trängs undan finns kvar. Det är min första tes om det monstruösa.

Pasolinis film „Salo eller Sodoms 120 dagar“, baserad på en roman av Marquis de Sade, skulle också vara „skräp“ i den här bemärkelsen. Filmen gjordes i en tid som var jämförelsevis fri och öppen för irritation. The Encyclopaedia of International Film skriver om den:

„I sin sista film tecknar Pasolini en chockerande vision av mänsklig besatthet av makt och barbarisk destruktivitet mitt i en högintellektuell kulturell förfining, bortom spekulativa avsikter och estetisk självbelåtenhet. Materialet, som bygger på en roman av de Sade, utspelar sig 1944 men fungerar som en kommentar till efterkrigstidens hedonistiska konsumtionssamhälle, som Pasolini betraktar som en apokalyptisk epok av förfall utan hopp om förändring. En radikal, dyster, skakande film.“ (19)

Kritikerna i den tidens ledande medier var i stort sett medvetna om konstens spegelfunktion. Ändå skulle filmen, som påträffades i den privata samlingen hos en våldsverkare eller misstänkt våldsverkare, enligt den dekonstruktionslogik som jag här exemplifierar – också för att den träffar på många sätt och öppnar för insikter – betraktas som bevis på abnormitet.

Detta leder till min andra tes: att vända sig till det monstruösa inom oss och avstå från att lägga ut det på de andra, det onormala, är en förutsättning för att denna tortyr av barn en dag kommer att upphöra och det inte kommer att finnas någon maktapparat som gör den möjlig.

Detta kommer också att göra nedkastningen av atombomber passé. Naturligtvis är detta alltför apodiktiskt, alltför modellartat och naivt. Men jag tvivlar inte på att det skulle gå i den riktningen.

En far skulle helt enkelt vara en far, inte en mästare och – de två aspekterna ligger närmare varandra än jag trodde – inte en kontrollant. Han skulle vara hemma, ibland, skydd, men inte för sina egna syften och inte som ett hinder för frigörelse, utan en instans som skapar utrymme för utveckling. En sådan far kräver inte att den andra personen säger „far“, han ber inte om bekräftelse, han kräver ingenting och raderar ingenting. Den väluppfostrade borgerliga fadern från den borgerliga familjen, som inte så få från Corona-motståndet hänvisar till som ett uttryck för en „då“ fortfarande „sund värld“, var dock oftare närmare den far som kräver erkännande än den far som öppnar utrymmen.

I en värld av kapitalism

Önskningar, drifter, bedömningar, attityder, et cetera: allt detta sker inte i ett vakuum, utan inom ramen för ett samhälle. Och detta samhälle, det västerländska, har definierats, senast sedan Calvin och andra reformatorer – inte ens katolikerna kunde undgå detta, som för sin del redan hade gjort „preliminära framsteg“, till exempel i Sydamerika -, av prestationer, som – enligt sagan och monstret – återspeglas i kapitalet. Prestationer måste återspeglas i kapital, eftersom tillgången till samhället sker genom kapital. De som har pengar förtjänar att ha dem och att få tillgång till dem. Under de senaste årtiondena har även de sista nischerna usurperats i denna mening. Det finns inget kvar som inte också är ett business.

Tillägnelse, åtkomst, kontroll: Detta har inte bara accelererat med digitaliseringen, utan har ökat till en monstruös nivå. Vi „tänker“ i termer av optimering och tillgänglighet. Allt har blivit en handelsvara, även människor.

Det är uppenbart att kroppar, nakenhet och sexualitet – jag är nu tillbaka till representation, till konst och specifikt till exempel till ett fotografi av Margi Geelinks – alltid kommer nära förfogande i en sådan miljö, oavsett vad som faktiskt avbildas. Den „väluppfostrade“ betraktaren „kodar“ genom sitt avtryck, och det kapitalistiska avtrycket syftar till förfogande, till tillgång. Detta har varit den västerländska civilisationens geopolitiska strategi i årtionden och århundraden. Andra civilisationer behöver inte nödvändigtvis göra det, så en antropologisk konstant bör inte tillämpas för tidigt här. En mer exakt kartläggning av villkoren skulle vara en fråga för ytterligare reflektion från dissidens. Här gör jag bara hänvisningen eftersom temat är kopplat till frågan om ett monstruöst som förskjuts in i „abart“.

Den sortens kapitalism – som har en historia som skulle behöva återspeglas i den utbredning som behandlas – kan bara tänka på användning när den tittar på kroppar. Att lämna det man ser, ett konstverk, en scen, en människa, utan tillgång, utan en blick av tillägnelse, åtminstone valfri, av användning, syfte, vinst, effektivitet eller andra former av usurpation är främmande för en kapitalistisk civilisation. Detta är en av frågorna när man tänker på början av det monstruösa, ett monstruöst som i slutändan alltid måste resultera i raderingen av en oberoende ändamålslös motsvarighet – nu automatiserad i digitaliseringen.

Monstruöst och kapitalistiskt: det är övergreppet. Förskjutningen av det sexuella – och pedofiler fungerar bra som en kategori för detta – istället för våld till det onormala är logisk för att upprätthålla en civilisation av tillgång.

I Europa, eller åtminstone i Tyskland, var det kanske den tidiga romantiken, Novalis, som först gjorde oss medvetna om denna grundläggande skada på västerlandets funktionssätt, även om särskilt mystiska traditioner redan tidigare hade haft en belysande effekt.

Att vara utan tillgång står dock i diametral motsats till makt och att vara utvald, som Barack Obama sjöng om. De utvalda får allt, eftersom de behöver allt. De måste ha tillgång till allt, från oljefält till uppgifter om varenda medborgare på jorden. De vet inte hur de ska leva annars, och utan tillägnelse och återlösning av den andre dör de i en störtflod.

Detta tema ingår i det monstruösa, som jag har försökt att visa det, mer än så: det är kärnan.

Barntorteraren, vad han än heter, är i slutändan den mest ömkansvärda figur man kan tänka sig. Om något går utöver det monstruösa i hans gärning så är det hans uselhet. Detta elände är den västerländska civilisationen.

Richard Rorty hade rätt: torteraren kan inte lära sig något av sina offer. Inte för att de inte har något innehåll som är värt att lära sig. Utan för att han måste döda dem. Det är vad indianerna, mayafolket, aztekerna, inkaindianerna och alla de andra lärde sig av västvärlden: Han måste döda dem för att kunna vara. Och det är detta som nu sakta bumerangerar geopolitiskt. Det är för sent för det barn som torteras. För många är det för sent. Det är svårt att bära.

I den korta och avslutande del 3 är det de två namnen Daniele Ganser och Mary Bauermeister som kastar ljus över hur man hanterar det monstruösa.

Källor och noter under originaltexten: https://www.manova.news/artikel/das-monstrose-umarmen-2

Grymheten i vissa handlingarAtt omfamna det monstruösa gör oss mållösa – men de har mer att göra med oss än vi vanligtvis vill erkänna. Del 3/3.

Den tredje delen av „Reflection from Dissidence“ om det monstruösa i den västerländska civilisationen avslutar argumentationsbågen med två korta och belysande exempel på hur man hanterar det monstruösa: Daniele Ganser och Mary Bauermeister. Dessa två namn visar att avslöjandet av det monstruösa inte behöver innebära att man skapar nya dödliga kategorier till vilka „ondskan“ outsourcas, och vidare att en grundläggande pacificering av världen bara kan lyckas genom att man vänder sig till det monstruösa i vetskap om sin egen inblandning. Denna tredje del är avsiktligt kort; de två exemplen är avsedda som en impuls att öppna upp egna tankeutrymmen, utrymmen som inte längre är en del av texten. För en exakt förståelse av varför just dessa två personer tjänar som exempel för att avsluta hela reflektionen, rekommenderas läsning av de två föregående delarna.
av Daniel Sandmann

III. AVSLUTA MED EN UTSIKT – DANIELE GANSER OCH MARY BAUERMEISTER

I slutet av denna essä om det monstruösa korsade Daniele Ganser och Mary Bauermeister min väg. Jag har inte så ofta med Daniele Ganser att göra, men jag vet att han har gjort en hel del dekonstruktion inom området det monstruösa. Konkret, historiskt, med enkla ord. Det är därför han blir attackerad. Det är banalt. Det jag uppskattar mest med honom – så långt jag kan följa det – är att han är en man som är en man: Han sätter inte upp kategorier mot det monstruösa som han avslöjar.

Han förskjuter inte det monstruösa till det ena eller det andra. Vad han avslöjar är en maktapparat som ingen tillhör för att han är på det ena eller andra sättet. Inte ens för att han är amerikan. I det muntliga språket talar han ibland om „amerikanerna“, men sammanhanget är alltid tydligt: han talar om maktapparaten, som när det gäller de tidpunkter han fokuserar på huvudsakligen är en amerikansk apparat. I detta avseende, som yttrar sig i en uttalad „brist på aggression“ – hätskhet, även i ordvalet, är honom främmande – visar Ganser enligt min mening en väg med en åsikt.

När man i ett program i den schweiziska televisionen försöker dissekera honom på ett monstruöst fascistiskt sätt förblir han förvånansvärt lugn. Ingen aggression där heller, och inte heller efteråt något försök att placera ut förövarna i kategorier av kinkyhet. Jag däremot har inte detta lugn, ser skeptiskt på „människofamiljen“, ett av Gansers favoritbegrepp, ser mig själv då och då falla tillbaka i det emotionella och ta till externaliseringskategorier. Hos Ganser däremot finner jag min analytiska insikt om undvikandet av kategorier utlevd.
Så fort vi hatar mot, är vi en del av

Något ännu tydligare om hanteringen av det monstruösa i samband med ett sammanträffande. Ett cirkulärt mail från Milosz Matuschek i mitten av augusti som en del av hans Free-Floating Intelligence. Mailet börjar så här:

„Föreställ dig att du kör genom Tyskland för att du vill spela in en dokumentär om Corona och plötsligt inser du: inget hotell tar emot dig längre och ditt boende på AirBnB avbokar dig på grund av saknade tester. Det är november 2021 och du sitter med ett par vänner och din flickvän hemma hos en bekant och är i praktiken hemlös från och med nu. Sedan följer några desperata telefonsamtal i bakgrunden. Måste vi åka tillbaka till Schweiz? Avbryta filminspelningen igen? Nej, det måste vi inte.

Svaret som räddar oss dyker upp nästan från ingenstans. Det finns någon som kan ge oss husrum för några nätter, säger en vän till en vän. Vi kör till adressen i närheten av Köln, men personen är inte där i egen hög person. Vem bjuder så generöst in oss i sitt hus och är sedan inte ens där själv? „Du kommer att träffa henne i morgon“, får vi veta av Wolfgang. „Hon får NRW:s konstpris idag för sitt livsverk. Nästa morgon hade vi detta samtal vid köksbordet med Mary Bauermeister, medgrundare av Fluxus-rörelsen. Hon medverkade också i vår film Pandamned, som äntligen blev klar.“

Mary Bauermeister gick bort den 2 mars 2023 och det finns en intervju med henne i det nämnda cirkuläret. Jag kände inte till denna välkända konstnär och hittade passager i Milosz Matuscheks mail som verkade vara det rätta valet för avslutningen av min essä. I viss mening tar de upp den syn på det monstruösa som jag har utvecklat genom att läsa Michael Ewert och Tom-Oliver Regenauer, men ger det monstruösa en twist med en syn. Som regel söker jag inte nödvändigtvis aktivt efter sådana vändningar. Men när jag stöter på dem av en slump blir jag väldigt vaken. Här är passagerna av Mary Bauermeister:

„Jag trodde inte på ondska. Tills jag lärde mig att ondskan finns som ett element, inte som vinnaren av striden, utan som något i grunden fantastiskt. Den finns där för att vi ska vakna. För att vår insikt ska bli allt mer kristallklar och allt tydligare behöver vi den. Utan ondska kan ingen fri vilja uppstå, ingen människa kan finna sin väg in i egot. Om vi inte hade det, skulle vi inte vara mänskliga alls – om vi inte hade denna ständiga kamp för att också fatta moraliska beslut.“

(…)

„För som det så vackert heter i Faust: ‚Jag är en del av den makt som alltid vill det onda och alltid skapar det goda‘. Där finns också insikten om ondskans betydelse: I slutändan, åtminstone känner jag det så, omfamnas detta alltid av det goda. Vi måste omfamna ondskan. Vi kan bara upplösa den i kärlek. Så fort vi motarbetar hat eller utvecklar rädsla är vi redan en del av helheten.“

(…)

„Om du går in i reaktion har du redan förlorat. Då blir du en del av det du reagerar på. Om du reagerar på något med ilska, har ilskan redan dig i sin makt. Det är en balansgång på slak lina. Och särskilt i en tid som denna, när vi är omgivna av distraktioner och katastrofer, är det mycket svårt att hålla balansen. Och det är här jag skulle vilja säga: meditation som en flykt från vardagen är nonsens. Men meditation som ett sätt att säga till sig själv om och om igen: Sitt ner, fokusera uppåt, se detta som ett faktum i världshändelserna, och – framför allt – döm inte. Vi dömer alldeles för snabbt. Titta på det, men fördöm det inte.“

Mot bakgrund av fällda atombomber, mot bakgrund av tortyr av ett barn, verkar detta irriterande, kanske till och med cyniskt, som en etisk princip. Men just denna princip är förutsättningen för att komma ur våldsspiralen, även ur kunskapsteoretisk synvinkel. Och det är förmodligen redan till hjälp om man i att döma, exakt, kompromisslöst och utan rädsla, också inkluderar medvetandet, som Bauermeister förstår det.

Detta har inte bara ingenting att göra med att svälja det monstruösa, utan ett sådant medvetande avslöjar det monstruösa för vad det överhuvudtaget är.

Varken människor som brinner upp under en atombomb eller barn som torteras har något att vinna på sedativa kategorier till vilka denna exponering sedan överförs. Tvärtom är klassificeringar maktmedel.