Kategorien
IN- OCH UTSIKTER

Att omfamna det monstruösa

Grymheten i vissa handlingar gör oss mĂ„llösa – men de har mer att göra med oss Ă€n vi vanligtvis vill erkĂ€nna. Del 1/3.

De Ă„tgĂ€rder som genomfördes 2020 med anledning av viruset har av mĂ„nga mĂ€nniskor uppfattats som monstruösa. De kom inte frĂ„n ingenstans; tiden innan var redan repressivt laddad. Och det monstruösa fortsĂ€tter i husrannsakningar, domstolsbeslut, förtal pĂ„ ett sĂ€tt som inte skulle kunna ske i ett öppet samhĂ€lle. TvĂ„ artiklar pĂ„ Manova har nyligen tagit en mycket grundlĂ€ggande och radikal titt pĂ„ det monstruösa och hur man ska hantera det. PĂ„ mycket olika sĂ€tt tar de bĂ„da upp frĂ„gan om i vilken utstrĂ€ckning vĂ„r vĂ€sterlĂ€ndska civilisation Ă€r en monstruös civilisation. En gĂ„ng med Hiroshima som utgĂ„ngspunkt, en gĂ„ng med videon av ett barn som torteras och fallet med den försvunna flickan Maddie McCann som anledning. I bĂ„da bidragen ligger fokus pĂ„ en maktapparat som rationellt formar och lugnar sina monstruösa handlingar. I en bred bĂ„ge och uppdelad i tre etapper – Hiroshima mon amour; tortyrvideon och pedofilerna; End mit Aussicht: Daniele Ganser och Mary Bauermeister – undersöker Daniel Sandmann det monstruösa och vĂ„rt deltagande i det. Hans analys i serien „Reflections from Dissidence“ Ă€r utformad för att avslöja mönster för att en dag kunna övervinna dem. Den intertextuella ansatsen i denna essĂ€ gör det dessutom tydligt att det finns en intellektuell kultur av analys och sökande pĂ„ Manova som Ă€r överindividuell och strĂ€cker sig bortom den enskilda artikeln. De skillnader som framtrĂ€der blĂ„ser liv i denna kultur. De tvĂ„ nĂ€mnda artiklarna Ă€r inte en förutsĂ€ttning för att förstĂ„ denna essĂ€, men lĂ€sning av dem rekommenderas Ă€ndĂ„.

av Daniel Sandmann

Tal: FrĂ„n den som du tvingar, under tortyr och tvĂ„ng, att krĂ€va att han erkĂ€nner dig, som beskyddare, som herre, som far – det Ă€r sĂ„ du förstĂ„r faderskap! – och som du likviderar, han ger dig inte detta erkĂ€nnande – sĂ€g det: Jag Ă€r din far! -Ă€r en av de mest monstruösa tankefigurer man kan tĂ€nka sig. Men man likviderar honom ocksĂ„ nĂ€r han erkĂ€nner en. Genom hans igenkĂ€nnande.

Perspektivbyte, stum: det igenkÀnnande som du mÄste göra eftersom du Àr helt utlÀmnad Ät allt du har och allt du Àr eliminerar subjektet i dig. Och pÄ den sista platsen dÀr en rest finns kvar Àr ensamheten. En ensamhet dÀr ingen följer dig.

Analys: Att detta Ă€r sjukt, sjukt frĂ„n början – nĂ€r var det nu igen? För hundratusen Ă„r sedan? I förrgĂ„r? -, hjĂ€lper inte den hĂ€r tvĂ„nget att slĂ„ ifrĂ„n sig, för de som kunde se och höra det: de svĂ€ljer det sjuka. De svĂ€ljer alla piller. De svĂ€ljer och svĂ€ljer. DĂ€rifrĂ„n: Om vi vill avslöja detta, slutligen avslöja det och övervinna det, Ă€r det förmodligen bĂ€ttre att leta efter det snĂ€lla, inte det onormala. Lugnt och stilla.

Var ska man börja? Hur ska man börja nĂ€r det gĂ€ller det monstruösa? Har det monstruösa en början, en mitt, ett slut? PĂ„ vissa kliniker börjar de om med maskerna. Början? Mitt? Slut? Ändlöst? Men jag talar inte om masker i det följande, jag talar om Hiroshima. Jag tror mindre pĂ„ ondskan, det monstruösa verkar mer lĂ€mpligt som metafor. Om jag försöker exponera det monstruösa i denna text, dĂ€r jag hĂ€nvisar till tvĂ„ nyligen publicerade bidrag till Manova, bidrag som fokuserar pĂ„ det monstruösa – Hiroshima och en video som vittnar om att ett barn torteras – sĂ„ mĂ„ste jag förenkla. En av förenklingarna Ă€r början. Jag börjar inte med mig sjĂ€lv – jag börjar med politiken, med historien.

I. HIROSHIMA, MON AMOUR

I Pakistan utspelar sig just nu en scen som Ă€r paradigmatisk i geopolitiska termer. En president avsĂ€tts, tusentals hamnar i fĂ€ngelse, mĂ„nga „betalar“ med sina liv, en ny regering tillsĂ€tts (1). MĂ€staren stiger upp efter att den underordnade inte gör vad mĂ€staren vill: Imre Khan, den avsatte, tog en stĂ€llning i det som kallas „Ukrainakonflikten“ – eller „Rysslands invasion av Ukraina“ – som befĂ€lhavaren inte ville se. MĂ€staren hotar och krĂ€ver erkĂ€nnande, och eftersom detta inte sker i den utstrĂ€ckning som önskas, slammas det.

Vasallmönstret – med borttagandet av motpartens autonoma position – Ă€r gammalt nĂ€r det gĂ€ller makt och geopolitik. Och om den amerikanske senatorn Bob Menendez i dagarna i ett brev frĂ„n Kirgizistan krĂ€ver lydnad pĂ„ samma ultimata sĂ€tt (2), upprepas mönstret pĂ„ andra hĂ„ll och platserna med sĂ„dana upprepningar pĂ„ en gĂ„ng Ă€r otaliga. SĂ„ otaliga att det hela Ă€r ganska normalt. Det normala och det monstruösa överlappar varandra, sĂ€rskilt nĂ€r ARD och ZDF och SRG och ORF rapporterar om det. Det sjĂ€lvklara Ă€r inte bara en del av det, det Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis överdriften och överdriften av det monstruösa, dĂ€r nu tiotusentals mĂ€nniskor i Pakistan betalar med fĂ€ngelse och död för att tillfredsstĂ€lla sin herre. Det kan ocksĂ„ vara ett barn som betalar för tillfredsstĂ€llelse, i en duschkabin, en tortyrkammare – jag ska Ă„terkomma till det.

Jag Àr din beskyddare, din far, sÀg det! Och om du inte sÀger det i din ensamhet kostar det mycket. Till exempel livet.

Utan vidare, en tanker kapas, en statschef dödas, oljefÀlt ockuperas, tillgÄng till dollarn nekas. Bagateller. Den styrande kroppen behöver alla kroppar omkring sig sÄ att den kan fÄ fred och rÀttvisa. Det Àr sÄ det gÄr till att vara utvald, som Barak Obama sjöng om det. Exceptionalism.

Arrangemang

I min bekantskapskrets har alla kommit överens med den styrande kroppen. Även de helt kritiska, som ibland kritiserar lite grann. Ja, Irak var inte nödvĂ€ndigt, Serbien var inte heller helt okej, men till största delen var det sĂ€kert MiloĆĄevićs fel och Titos Ă€ndĂ„, och det var Clinton, en demokrat, som lĂ€t slĂ€ppa bomberna, inte Bush, och bara av den anledningen pĂ„ nĂ„got sĂ€tt okej trots allt, och att mĂ€nniskor fortsĂ€tter att tro pĂ„ frihet dĂ€rifrĂ„n – mot alla bevis, mot alla siffror, i vilka de, om de Ă€r enkla och korrekta och kan lĂ€sas pĂ„ en John Hopkins-instrumentpanel, tror utan grĂ€nser – blir tydligt nĂ€r en kritiker pĂ„ en kritisk kanal talar om ett tankeexperiment.

Han sÀger: TÀnk pÄ det, om du kritiserar dÀr, dvs Putin. Vad hÀnder dÄ? Och om du kritiserar hÀr? TÀnk igenom det. DÀr sitter du i fÀngelse eller Àr död. Nawalny gÀller, Skripal gÀller, Nemtsov gÀller. Om du kritiserar hÀr kommer du att bli socialt förtalad, okej. Men du Àr fortfarande vid liv, du Àr fortfarande fri, du kan uttrycka dig i alternativa medier, som vi gör just nu. SÄ sÀger den kritiske pÄ en kritisk kanal och kallar det, som jag sa, tankeexperiment.

Han talar inte om den monstruösa sedering som Ă€r en del av brottet. Han talar om en verklighet som han inte var med om nĂ€r den genomfördes, Ă„tminstone inte mentalt. Intervjuaren underlĂ„ter att frĂ„ga om en Assange skulle komma till samma slutsats i detta „tankeexperiment“. Han glömmer ocksĂ„ att frĂ„ga vad som gör „experimentatorn“ sĂ„ sĂ€ker pĂ„ att hans tankeexperiment inte redan Ă€r en del av den matris vars existens han försöker testa med „experimentet“ (3)?

Mina bekanta – Ă€ven de kritiska – har vant sig vid att USA, eller mer exakt: USA:s militĂ€r-politisk-mediala maktapparat, sedan Ă„rtionden agerar hĂ€rskare, helt pĂ„ eget bevĂ„g. Och dessa mina bekanta bĂ€r med sig friheten dĂ€rifrĂ„n, bĂ€r jeans, dricker Cola – Ă„tminstone i mĂ„nga Ă„r, tills sockerfrĂ„gan kom – deltar i kongresser, Ă€r pĂ„ affĂ€rsresor, pĂ„ semester och kanske just dĂ„ i Florida och dĂ€r pĂ„ ett av de okomplicerade samtalen vid poolen, som naturligtvis ocksĂ„ skulle kunna arrangeras i ZĂŒrich: Livet Ă€r enkelt och bekvĂ€mt i det styrande organet – „Det regnar aldrig i Kalifornien“ – och nĂ€r torkan blir ett problem kan Ă€ven det pĂ„ ett passande sĂ€tt införlivas i berĂ€ttelsen.

Det Àr inte vad det Àr

Och dĂ€rför Ă€r det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte en rĂ€d nĂ€r den amerikanska maktapparaten gör en rĂ€d mot en iransk tankbĂ„t, och det Ă€r pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte en terroristhandling nĂ€r den amerikanska maktapparaten skjuter ner ett passagerarplan, det Ă€r pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte utpressning nĂ€r den amerikanska apparaten pĂ„minner den kirgiziska regeringen om dess plikt som styrande organ; Det Ă€r pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte en statskupp i Pakistan och det var inte en 2014 i Ukraina, Ă€ven om de 5 miljarderna för detta tillkĂ€nnages av den amerikanska apparaten sjĂ€lv – sedan 2001 Ă€r apparaten nu och dĂ„ Ă€rlig, det ökade förtrycket gör det möjligt -; Ă€r det inte mord och drĂ„p det som hĂ€nde och hĂ€nder i Chile, i Irak, i Afghanistan och pĂ„ otaliga platser i vĂ€rlden, och Ă€ven om den amerikanska maktapparaten har producerat flest civila offer i vĂ€rlden, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r de inte offer eller de Ă€r inte civila eller de Ă€r inte mĂ€nskliga varelser eller berĂ€kningen Ă€r fel eller den Ă€r rĂ€tt men det var nödvĂ€ndigt att förhindra Ă€nnu vĂ€rre.

Och ibland ett misstag i strÀvan att eliminera ondskan, som i sprÀngningen av katedralen i San Miniato i Toscana 1944, som skildras i bröderna Tavianis film La notte di San Lorenzo, som vann Guldpalmen i Cannes 1982, med tyskarna som förövare. NÀr historien inte lÀngre kunde hÄllas kvar, vilket var fallet 2004, och vÀrlden hade delats upp i gott och ont, förvandlades frÄgan till en avvikelse (4). Och sÄ förblir den för evigt förankrad i vasallernas sinnen, sÄ till den grad att vasallerna fortsÀtter att tro pÄ hÀrskarens godhet Àven nÀr hÀrskaren sjÀlv konstaterar fakta. Stockholmssyndromet mÄngfaldigat.

Det Àr inte nytt. Det Àr vad jag ibland fÄr höra nÀr jag försöker öka den politiska medvetenheten, som om det faktum att det inte Àr nytt rÀttfÀrdigar att man svÀljer det. Det Àr verkligen inte nytt och att sÀga att det inte Àr nytt Àr inte heller nytt.

Det Àr inget nytt med det monstruösa och det Àr det som utmÀrker det monstruösa. Och sÄ Àr det att svÀlja det. Vi skulle alla ha haft tid att Àndra pÄ det.

Det Ă€r giltigt i mĂ€nniskors medvetande: om USA – alltid i betydelsen maktapparat – detonerar tvĂ„ atombomber över hundratusentals mĂ€nniskor utan nĂ„got existentiellt hot mot den amerikanska staten, sĂ„ Ă€r det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte atombomber. Åtminstone inga som rĂ€knas. Det Ă€r mer som konst, denna svamp – i sĂ€song 3 av Twin Peaks hĂ€nger den pĂ„ FBI-kontoret som ett fotografi, meterhög, inte „kinky“, inte „skrĂ€p“ – mer om det senare.

I den vĂ€sterlĂ€ndska civilisationen – och hĂ€r har jag varit tvungen att helt lĂ€ra om och tĂ€nka om sedan 1979, som kĂ€ndes sĂ„ fritt – Ă€r det aldrig vad som Ă€r nĂ€r det monstruösa Ă€r i arbete. För det monstruösa slutar inte med att tvĂ„ atombomber fĂ€lls, utan det fortsĂ€tter och gĂ„r över och in i oss, in i oss som Ă€r upptagna med affĂ€rer och yrkes- och skattefrĂ„gor och naturligtvis mest av allt med digitaliseringen, och in i den eviga sömnen.

Det monstruösa i att gripa tag

Om vi, jag menar verkligen vi alla, som Ă€r involverade i det monstruösa, förstĂ„r Hiroshima som en topos av det monstruösa – inte för att spela ut Auschwitz, jag ser inte giltigheten i den toposen pĂ„verkas av denna förstĂ„else – dĂ„ kan förvĂ„ningen över hur saker och ting gick till efterĂ„t bara vara liten. Liten, om man tar hĂ€nsyn till att vĂ„r „vĂ€sterlĂ€ndska vĂ€rld av exemplarisk civilisation“ – den amerikanske filosofen Richard Rorty sĂ„g vĂ€sterlandet pĂ„ detta sĂ€tt i sina „Visioner“ – i huvudsak bygger pĂ„ tvĂ„ atombombningar som var bortom varje nödvĂ€ndighet.

Detta föregicks av slakten av den inhemska befolkningen pÄ hela kontinenter. Men rösterna och upprördheten i den fria vÀrldens alla mediekanaler under Är och Ärtionden, och sÀrskilt igen under denna period, antydde att ryssarna hade detonerat dessa bomber, inte amerikanerna, och om de verkligen hade detonerat, ryssarna, skulle det vara de obestridligt mest monstruösa hÀndelserna i hela mÀnsklighetens historia, hÀndelser som inte pÄ nÄgot sÀtt skulle kunna hÄllas tillbaka bakom Auschwitz och Buchenwald, och att dessa fÀllningar en dag, baserat pÄ fakta och bekrÀftat av korrigeringar, skulle framstÀllas som ryska, stabilitetsvilligt, skulle inte komma som nÄgon överraskning.

Det Ă€r – som redan antytts – en monstrositet som inte slutar med handlingen, utan vars moraliska justering Ă€r en del av den helhet som media- och utbildningslandskapen Ă€r exekutivt engagerade i. Denna kontrollstyrning har visat sig vara sĂ„ effektiv att ZDF numera hotar att utesluta alla frĂ„n en chattdebatt som pĂ„minner dem om att det var amerikanerna som var den enda maktapparaten i vĂ€rlden som detonerade atombomber över miljontals mĂ€nniskor (5).

I stĂ€llet har man valt Hiroshima som plats för G7-mötet vĂ„ren 2023. Detta kan verkligen ses som en förvrĂ€ngning av titeln pĂ„ den berömda filmen av Alain Resnais frĂ„n 1959, „Hiroshima, mon amour“, som knappast Ă€r acceptabel för en bredare publik idag. Att skriva över platsen för brottet. SkrĂ€ddarsydd och passande. I filmen förblir Hiroshima ett chiffer för en medvetenhet om det obegripliga och obegripliga, som visar sig i den andre, i motparten.

I sin lÀsvÀrda artikel om hanteringen av det monstruösa efter Hiroshima skriver historikern Michael Ewert (6):

„Valet av Hiroshima som mötesplats för G7-staterna med deras ukrainska maskot var inte ett misstag. Snarare en blunder i Freuds mening i mitten av den glada mĂ„naden maj. Det finns faktiskt fler paralleller mellan denna plats för ett skĂ€ndligt brott och det nuvarande fiaskot med ett provocerat krig (Ukrainakriget, not DS) Ă€n vad deltagarna i detta evenemang kanske har insett.“

Och vidare:

„Allt, liksom i vart och ett av de mer Ă€n 200 krig som USA har startat, domineras av den ‚oprovocerade‘ aggressionen frĂ„n en motstĂ„ndare som inte bara borde besegras, utan förintas.“

Sövningen av det monstruösa till en utslĂ€tad nödvĂ€ndighet som gör varje individ helt oskyldig och oförvitlig och skicklig nĂ€r han eller hon utför sitt arbete – affĂ€rer, yrke, digitalisering och lite semester – Ă€r en integrerad del.

Mönstret tĂ€cker arbetet och dĂ€rmed de tvĂ„ atombomberna och hundratusentals döda och förlamade mĂ€nniskor över generationer med en illusorisk rationalitet som gör att man kan fortsĂ€tta att skĂ„la med ett glas till vĂ€rden vid poolen – dĂ€r klimatambassadörer firar fester, pooler förblir fyllda – eller att tala med smarta klĂ€der, gĂ€rna ocksĂ„ i militĂ€rdrĂ€kt, framför alla de viktiga mikrofonerna och dĂ€rmed hitta sin vĂ€g till fĂ„rflockarnas klimatneutrala uppvĂ€rmda salonger som synkroniseras via ARD, ZDF och SRG. Inte som massmördare, utan som politiker som skickligt styr bĂ„ten i oroliga tider.

Faderns önskan

Men utrotning som utrotning – och Freud resonerar hĂ€r, Ă€ven om han inte sĂ€llan ses i koronadissidentkretsar som ett steg mot katastrof – förblir i sin kĂ€rna en drivkraftsdriven process. En process av begĂ€r. Utvalt medvetande och begĂ€r gĂ„r hand i hand. Utan det ena kan man inte ha det andra och man kan inte uppnĂ„ fred. Rationellt Ă€r Ă„ andra sidan planeringen av ett arbete, en rĂ€d, en bombning, en tortyr; rationellt Ă€r den anvĂ€nda teknikens funktion.

SjĂ€lva processen förblir drivkraftsbunden, Ă€ven om den kan sublimeras och rationellt överformas för dem som utför den tack vare den nödvĂ€ndiga logistiken. SĂ„ var det med „enskilda fall“, med John F. Kennedy till exempel, med Olof Palme, och jag tvivlar inte: Ă€ven med den WHO-kritiske tanzaniske presidenten John Magufuli. Och sĂ„ var och Ă€r det med atombombningen och den systematiska spridningen av NATO-baser och amerikanska biovapenlaboratorier över hela vĂ€rlden.

Varför Ă€r det förbjudet med straff att klassificera Auschwitz som nödvĂ€ndigt – Hitler gjorde som bekant denna bedömning – men Hiroshima Ă€r ostraffat? För att man i Hiroshima inte ville utrota alla japaner? Öppen parentes: Nej, det ville det inte. De som atombomberna fĂ€lldes över spelade ingen roll som sĂ„dana i den amerikanska apparatens planering. De fick helt enkelt tjĂ€na som offer, inte som japaner, inte som dessa, inte som de, trots allt, utan kanske som mĂ€nniskor, sluten parentes. Auschwitz, Ă„ andra sidan, var allt judiskt redan dĂ„? Är det svaret pĂ„ frĂ„gan? En skillnad kvarstĂ„r. Kommer nödvĂ€ndigheten av det monstruösa frĂ„n det? Ett rĂ€ttfĂ€rdigande? Var och nĂ€r börjar ett sĂ„dant rĂ€ttfĂ€rdigande sjĂ€lvt bli monstruöst?

Om insikten om det monstruösas drivkraft blir uppenbar, som i fallet med de bilder som vĂ€rlden fick se tack vare Assange – amerikanska soldater som skjuter pĂ„ försvarslösa mĂ€nniskor frĂ„n helikoptrar – och om en pĂ„stĂ„dd rationalitet som lugnande instrument inte kan verka, dĂ„ görs korrigeringar med all sin kraft och Gunnar Kaisers intervjupartners tankeexperiment, avsett att ta reda pĂ„ var det Ă€r vĂ€rst: i VĂ€st eller hos Putin, slutar inte som det var tĂ€nkt.

Radering av Àmne

Jag Àr din far, din herre, ditt monster, ditt faderliga monster, sÀg det! Jag fÄr göra vad som helst med dig och det Àr rÀtt. Jag kan vÄldta dig, jag kan döda dig, jag kan skÀra av dig dina vitala vener, jag kan sprÀnga alla dina rör som förser dig med energi, och det Àr rÀtt och i din mening, eftersom din mening Àr min mening, sÀg det.

Ett faderligt monster tolererar inte ett subjekt som en motpart. Och erkÀnnandet av denna icke-tolerans förskjuter subjektets radering till det normala. Kan nÄgot fortfarande vara överraskande?

Den berĂ€ttelse som rationaliserar och överskrider det libidinösa till det nödvĂ€ndiga – att fĂ„ makt, behĂ„lla makt, ta ledarskap – skriver om i stort sett allt som kan skrivas om.

Att utbildade historiker sedan berĂ€ttar för sina studenter att atombomberna skulle ha förhindrat nĂ„got vĂ€rre Ă€r Ă„ ena sidan i linje med detta och fĂ„r Ă„ andra sidan alla dessa historiker att sjĂ€lva mutera till monster i samma ögonblick som de sĂ€ger det – en perlokutionĂ€r handling frĂ„n talaktsteorin – ett monster som visserligen inte ser ut som det. Nazistiska ideologer „argumenterade“ pĂ„ samma sĂ€tt nĂ€r det gĂ€llde Auschwitz: nödvĂ€ndigtvis. Och varje HitlerhĂ€lsning innehöll detta hĂ„n mot rationaliteten. Att de sövda vasallerna gör detta till sin egen, till och med vetenskapliga berĂ€ttelse, sĂ€ger ocksĂ„ vĂ€sentliga saker om den mĂ€nskliga modellen.

Den stora svalan

Den förlorade subjektspositionen kompenseras eller Ă„tererövras genom deltagande i brottet. En andel i segern, en andel i segrarens subjekt. Även om ens eget subjekt förblir förlorat – inte bara de fysiskt förstörda, utan i Ă€nnu högre grad de villiga vasallerna och svĂ€ljarna som matas med det monstruösa pĂ„ en gĂ„ng – men pseudosubjektiviteten möjliggör lugn och ro, möjliggör ett slags liv. Stockholmssyndromet, som jag sa.

Michael Ewert skriver i sin essÀ:

„Det Ă€r sant att den (atombomben över Hiroshima, DS) inte rĂ€ddade nĂ„gra liv, vilket vi fĂ„r höra i sagan om hur hundratusentals amerikanska soldater skulle ha undvikit att dö vid en invasion av Japan. Den har svĂ€ljts i Ă„rtionden av dem som svĂ€ljer allt.“

Vi svÀljer det monstruösa och blir en del av det. Det monstruösa Àr en antropologisk konstant och inte en anledning att öppna ett specifikt amerikanskt fack. Att svÀlja Àr nÄgot att tÀnka pÄ, till och med mer Àn den amerikanska maktapparaten, frÄn vilken den mesta makten emanerar i den tid vi lever i. Det betyder inte alls att denna monstruositet inte existerar nÄgon annanstans eller att monstruositeten inte skulle existera om det inte vore för USA:s hegemoni.

ÖverlĂ€gsenhet

Det monstruösa Àr som en sjÀlvklarhet kopplat till att vinna. Vi dras alla till framgÄng. Vi dras till de framgÄngsrika, till Obamas och Clintons, vars framgÄng vi sjÀlva villkorar, och om vi blir inslÀppta i poolen förnekas vi i stort sett insikten, till exempel, att vi har hamnat i poolen för de mest brutala mördarna. Monstrositet och framgÄng hör ihop. DÀrmed Àr cirkeln sluten, brottslighetens cirkel till rationalitet, till framgÄngens logistik, till planering.

I sitt sociologiska standardverk „The Power Elite“ frĂ„n 1956 beskriver Charles Wright Mills lugnt det strukturella ansiktet – den rationella grimasen – hos detta monstrum i förhĂ„llande till den amerikanska maktapparaten:

„MilitĂ€rens vĂ€xande inflytande Ă€r inte bara uppenbart inom de högre kretsarna inom politik, nĂ€ringsliv, vetenskap och utbildning. Tillsammans med likasinnade och företrĂ€dare för vissa intressen försöker de militĂ€ra ledarna ocksĂ„ sprida sin metafysik till hela befolkningen“ (7).

Korrekt och redan helt desillusionerad över demokrati och frihet tecknar Wright Mills i kapitlet „Military Supremacy“ den militĂ€ra apparaten, dess sammanflĂ€tning med andra apparater och dess expansion. Han pĂ„pekar uttryckligen att militĂ€ren helt har usurperat naturvetenskaperna, dvs. det Ă€r en militariserad naturvetenskap som fungerar som rationell vĂ€gvisare för USA och dĂ€rmed för hela vĂ€stvĂ€rlden och alla andra vasaller och undersĂ„tar.

NÄgon sjÀlvstÀndighet Àr det inte frÄga om. Han pekar vidare pÄ militÀrapparatens sammanflÀtning med de ledande mediekanalerna, sÄ att i USA och dess vasallstater genomförs den verklighet som det militÀrindustriella komplexet förklarar giltig och anser nödvÀndig. Och denna inventering gÀller som sagt redan för 1950-talet. Wright Mills talar Ànnu inte om en militÀrklick som leder en militÀrstat, han talar Ànnu inte om en omvÀnd totalitarism som statsvetaren Sheldon Wolin decennier efter honom, men apparaten lyfts fram, en apparat med vilken segern och dÀrmed det monstruösa som Àr inneboende i den logistiskt planeras.

Och dÀrför Àr det konsekvent nÀr Karl Comton, fysiker och ledande rÄdgivare i atombombningen av Japan, rationaliserar massmord redan före Mills analys. Michael Ewert skriver:

„Karl Compton föresprĂ„kade massmord som ett sĂ€tt att ‚imponera pĂ„ vĂ€rlden‘. IdĂ©n om en ekonomisk vĂ€rldsordning med USA som den fasta punkten skulle befĂ€stas i mĂ€nsklighetens hjĂ€rnor. Massmord Ă€r okej om det utförs av segrare“ (8).

Det monstruösa kan omtalas i en rationellt överformad mening som Àr utformad för att tjÀna ett syfte. Det hotar inte det monstruösa, inte heller den apparat som utformar det eller det kapital som finansierar det. Ewert skriver i detta avseende:

„Man kan ocksĂ„ tala om det (massmord i USA, DS) eftersom dess brott i befolkningens medvetande i det egna landet och i de framgĂ„ngsrikt domesticerade protektoraten har bĂ„de en nödvĂ€ndig och en oavsiktlig aspekt. Hur som helst, i en atomiserad, konsumtionsinriktad och allmĂ€nt mottaglig, föga kreativ, för att inte sĂ€ga latent schizoid befolkning, Ă€r brottsliga handlingar a priori relaterade pĂ„ ett sĂ€tt som Ă€r helt overkligt: det berör inte, i en positiv, aktiverande mening, vĂ„r karaktĂ€r, vĂ„rt handlingsmedvetande eller vĂ„rt handlingsutrymme.“

Jag skulle vilja tillÀgga att denna befolkning inte bara Àr latent schizoid, utan uppenbarligen fascistoid och polisstatstÀnkande. Detta driver den binÀra, utjÀmnande och stÀndigt buntande och poserande verklighetskontrollen frÄn vilken den fascistoida springer. En spiralrörelse.

Ewert fortsÀtter i sin uppsats:

„Inte ens hundratusentals slaktade civila kan skaka om. En handlings karaktĂ€r definieras – lösryckt frĂ„n den – av en „utvĂ€rdering“ som kommer utifrĂ„n. Även ofattbara grymheter fĂ„r Ă€n idag ett positivt omdöme i vĂ„ra medier, tack vare det ‚etiska rĂ€ttfĂ€rdigande‘ som efterkrigstidens ordning och det kalla krigets avskrĂ€ckning innebar.“

Det nödvĂ€ndiga, om det inte flyger upp som en avvikelse, driver vĂ€xeln och det oavsiktliga förhindrar caesurae eller tankeutrymmen dĂ€r det „overkliga“ dekonstrueras. Och sĂ„ fortsĂ€tter allt som vanligt, rationellt överformulerat.

„Jag Ă€r din far, sĂ€g det!“ Skrik, öronbedövande skrik, som om nĂ„gon blir knivhuggen. Ja, nĂ„gon blir knivhuggen, ett barn.

Ewert helt utan illusioner:

„Det kan inte finnas tillrĂ€ckligt med blod pĂ„ den avgudade idolens stövlar – efter hundratals krig inklusive folkmord pĂ„ de ursprungliga invĂ„narna i hans avrundade nationella territorium. SkĂ€ndliga brott Ă€r en del av hans affĂ€rsmodell. Uppgiften att sĂ€lja dem i PR-termer tas fortfarande upp av otaliga claqueurs idag. (…) Kontrollen av vad vi tĂ€nker om Hiroshima börjar ocksĂ„ med förslag pĂ„ hur vi bör tĂ€nka. Mönstren motsvarar de mönster i vardagslivet som vi översköljs med. De blir, om de passar in i den dominerande vĂ€rldsbilden, positivt konnoterade med Ă„sikter som skall pĂ„tvingas.“

FramgÄngsrikt credo

Jag kan se det pĂ„ meningarna frĂ„n mina bekanta: Det Ă€r ledningen som skapar attityder. Om det ena och det andra, om Auschwitz, om Hiroshima, om Abu Ghraib, om giftgas i Syrien, om slakten pĂ„ Khadaffi, om likvideringen av Imre Khan, som inte ville det som USA ville och dĂ€rför patologiseras. Pakistan Ă€r problemet, inte USA. Mina bekanta, inklusive de utbildade historiker bland dem som skrev en upplysande bok om kĂ€ttarna och kĂ€ttarna frĂ„n förr, talar pĂ„litligt de kontrollerade fraserna. SĂ€g med rynkad nĂ€sa: „Jag tror inte pĂ„ konspirationsteorier.“ Det Ă€r deras credo. Och de tillĂ€gnar sina böcker till Obama som en frĂ€lsningsfigur. En vinnare, en framgĂ„ngsrik sĂ„dan. Som dessutom Ă€r vacker.

Denna ledning kallar jag för en maktapparat. Den sitter inte pÄ ett kontor och den Àr inte en myndighet. Men det Àr inte heller en magisk auktoritet, utan i slutÀndan klumpig, eftersom mÀnniskor ocksÄ Àr klumpiga i vÀsentliga avseenden. Att uppmÀrksamma mekanismerna för denna kontroll, fakta, handlingar, förefaller mig kunna vara ett sÀtt att Ästadkomma en gudarnas skymning. I detta avseende hÀnvisar Ewert uttryckligen till den amerikanska censuren av Hiroshima. Under sju Är förbjöd Japan all publicering av effekterna av sina grymheter. Och vidare:

„Den amerikanske soldaten (John O’Donnell, DS) var den första militĂ€ren som tog privata bilder med en andra kamera i Hiroshima 1945, men publicerade dem inte förrĂ€n 1989. Han visste varför. De fick inte ens visas 1995, ett halvt sekel efter massmordet, i Smithsonian Institution-museet i Washington i samband med de atombombningar som „dokumenterades“ dĂ€r. Ingenting fĂ„r tillĂ„tas fördunkla budskapet om Enola Gay, det mordverktyg som anvĂ€ndes mot Hiroshima (planet frĂ„n vilket bomberna fĂ€lldes, DS), iscensatt som ett föremĂ„l för dyrkan: Vad vi Ă€n gör – det Ă€r nödvĂ€ndiga handlingar att beundra“ (9).

Jag Àr din far, sÀg det! Fadern gör aldrig ont, utan bara det som Àr nödvÀndigt.

Precis, avslutar Ewert:

„Att kontrollera vĂ„ra uppfattningsmönster med hjĂ€lp av statliga agenter har lĂ€nge varit en del av det normala i Ă„siktskontrollen. MĂ„let Ă€r en modell av moralisk överlĂ€gsenhet, vilket Ă€r en inte obetydlig del av segern. (…)

Uppenbarligen Ă€r det bara foton frĂ„n koncentrationslĂ€ger som har nĂ„got kognitivt vĂ€rde för moralisk trĂ€ning. Även den vardagliga viktningen i medias presentation av politiskt motiverade grymheter tyder pĂ„ deras monopol som illustrativt material för kriminella handlingar. Hur begrĂ€nsade mĂ„ste de slutsatser vara som kan dras under dessa förhĂ„llanden? Vad sĂ€ger det om hur vi skapar oss en bild av Buchenwald nĂ€r bilder av konsekvenserna av militĂ€rt onödiga atombombningar till en början censurerades kraftigt tills de uppfattades utan nĂ„got specifikt socialt sammanhang – om ens alls? (…)

Det som Ă€r problematiskt Ă€r ett slags andlig frĂ„nvaro, resultatet av ett psykologiskt filter. Det installeras genom de besegrades kapitulation, ett helt utbildningssystem och de tankemönster som dagligen lanseras pĂ„ alla kanaler. HĂ€nvisningar till maktpolitiska strategier som strĂ€cker sig frĂ„n samarbete med nazisterna till ‚befrielse frĂ„n fascism‘ som befrielse frĂ„n antifascism ska avfĂ€rdas som olĂ€mpliga.“

The winner takes it all

FÀder som fÀder Àr segrare. Och som segrare kan de inte vara mördare. NÀr de mördar, mördar de inte, de uppfostrar.

Ewert konstaterar i slutet av sin uppsats:

„Segraren vinner inte bara ett krig. Han Ă€r i en position dĂ€r han kan införa sprĂ„kregler. Atombomber pĂ„ civila passar definitivt inte in i den bild han mĂ„lar upp. (…) Brott mĂ„ste ha syften som ‚vi‘ tycker Ă€r bra. Sedan kan hundratusentals, bland dem amerikanska krigsfĂ„ngar, brinna upp eller försmĂ€kta i dagar, mĂ„nader, Ă„r. Idag Ă€r det OK att förvandla regionen mellan Afghanistan och Libyen till en mardröm som sex eller sju miljoner inte har överlevt, för att inte tala om de lemlĂ€stade, skadade, traumatiserade och fördrivna. ApplĂ„der ges.“

NĂ€r Natos militĂ€r i dessa dagar – exemplen Ă€r oĂ€ndliga – uppmanar till anvĂ€ndning av lĂ„ngdistansmissiler med klusterammunition mot Ryssland – vi minns „filosofen“ Richard Rorty: vĂ€st kan inte lĂ€ra sig nĂ„got av vĂ€rlden, vĂ€rlden kan bara lĂ€ra sig av vĂ€st – Ă€r det monstruösa inte bara detta förslag, som, om det uppnĂ„r vad det ska uppnĂ„ enligt militĂ€ren, nĂ€mligen seger över Ryssland, innebĂ€r kĂ€rnvapendöd, utan det Ă€r snarare detta:

Vad jag ser

Vi, i sjĂ€lva verket: VI, genom vĂ„rt vĂ„rdslösa svĂ€ljande, ser till att sĂ„dana militĂ€rer och politiker – det vill sĂ€ga sjuka mĂ€nniskor, „onormala“ mĂ€nniskor, vars onormalitet Ă€r helt i sin karaktĂ€r och inte onormal – sitter vid makten och att deras galenskap kan rapporteras som förnuft av ARD och ZDF och SRG klockan Ă„tta pĂ„ kvĂ€llen. Genom vĂ„r vĂ„rdslöshet ser vi till att galenskapen sederar in sig i normaliteten, och jag kan se detta pĂ„ alla mina bekanta och vĂ€nner, pĂ„ deras lĂ€ppar och pĂ„ deras ögonbryn, som de ibland förvrĂ€nger nĂ„got nĂ€r ordsekvenser frĂ„n mig nĂ„r deras öron som de inte kĂ€nner igen frĂ„n ARD och ZDF och SRG.

Jag talar inte om det, jag talar om det faktum att de inte ens stÄr upp mot det monstruösa i sin egen krets, inte ens i sitt innersta vÀsen, sÀkert mot Auschwitz, eftersom det Àr sÄ det Àr ordnat och underlÄtenheten att göra det Àr straffbar, vilket gör detta nödvÀndiga uppförande till en löjlig figur till slut, men inte mot Hiroshima och Nagasaki och alla de vÀrldsomfattande slaktningar som organiserats av vÀst.

Jag ser hur det monstruösa sker rakt ur dem och deras orÀdda ansikten, eftersom de konsumerar och svÀljer och krÀks upp och ger ut igen, framifrÄn och bakifrÄn, det som stoppas in i dem, och dÀrmed upphöjer allt pÄ en gÄng till en normalitet inom vilken de tar ut löner, optimerar processer digitalt, matchar kurser, har samtal med kunder, hÀnger regnbÄgsflaggor pÄ alla skolgÄrdar, publicerar foton och planerar födelsedagskalas för barn. Hur bryter man detta antropologiska grundmönster? Hur kan man rÀdda mÀnniskan mot mÀnniskan?

Men hur mycket Ă€r hĂ€nvisningen till det monstruösa – inklusive min artikel – i sig monstruös? Monstruöst i betydelsen: utjĂ€mnande och buntande? UtplĂ„na den andre, förstöra honom och dĂ€rmed utplĂ„na honom pĂ„ ett monstruöst sĂ€tt eller rationellt överforma honom, söva honom? Göra smart? Dessa frĂ„gor leder vidare till del 2: Videon av tortyr och pedofiler.

KĂ€llor och noter under originaltexten: https://www.manova.news/artikel/das-monstrose-umarmen

Grymheten i vissa handlingar gör oss mĂ„llösa – men de har mer att göra med oss Ă€n vi vanligtvis vill erkĂ€nna. Del 2/3.

De Ă„tgĂ€rder som genomfördes 2020 med anledning av viruset har av mĂ„nga mĂ€nniskor uppfattats som monstruösa. De kom inte frĂ„n ingenstans; tiden dessförinnan var redan repressivt laddad. Och det monstruösa fortsĂ€tter i husrannsakningar, domstolsbeslut, förtal pĂ„ ett sĂ€tt som inte skulle kunna ske i ett öppet samhĂ€lle. TvĂ„ artiklar pĂ„ Manova har nyligen tagit en mycket grundlĂ€ggande och radikal titt pĂ„ det monstruösa och hur man ska hantera det. PĂ„ mycket olika sĂ€tt tar de bĂ„da upp frĂ„gan om i vilken utstrĂ€ckning vĂ„r vĂ€sterlĂ€ndska civilisation Ă€r en monstruös civilisation. En gĂ„ng med Hiroshima som utgĂ„ngspunkt, en gĂ„ng med videon av ett barn som torteras och fallet med den försvunna flickan Maddie McCann som anledning. I bĂ„da bidragen ligger fokus pĂ„ en maktapparat som rationellt formar och lugnar sina monstruösa handlingar. I en bred bĂ„ge och uppdelad i tre etapper – Hiroshima mon amour; Tortyrvideon och pedofilerna; Slut med utsikt: Daniele Ganser och Mary Bauermeister – undersöker Daniel Sandmann det monstruösa och vĂ„rt deltagande i det. Hans analys frĂ„n serien „Reflections from Dissidence“ Ă€r utformad för att avslöja mönster för att en dag kunna övervinna dem. Den intertextuella ansatsen i denna essĂ€ gör det dessutom tydligt att det finns en kultur av analys och sökande pĂ„ Manova som Ă€r överindividuell och strĂ€cker sig bortom den enskilda artikeln. De skillnader som framtrĂ€der blĂ„ser liv i denna kultur. De tvĂ„ nĂ€mnda artiklarna Ă€r inte en förutsĂ€ttning för att förstĂ„ denna essĂ€, men lĂ€sning av dem rekommenderas Ă€ndĂ„.
av Daniel Sandmann

Den första delen med fokus pÄ Hiroshima finns hÀr.

II. TORTYRVIDEON OCH PEDOFILERNA

Vad sÀgs om en video som fÄngar tortyren av ett barn pÄ ljudspÄret? Vad sÀgs om det monstruösa som inte kan överformas rationellt? Inte ens lugnande som ett misstag, ett misstag som begÄs för att Ästadkomma nÄgot gott som i San Miniato, dÀr USA-amerikanerna trots allt ville befria Italien frÄn fascisterna?

Monstruösa saker slutar inte ovĂ€ntat vid en viss grĂ€ns. Detta beror pĂ„ mĂ„let att segra och den drivkraft som fördömer till seger. Och om man tar hĂ€nsyn till den „rationella“ apparaten, som jag pĂ„pekade tidigare, som en integrerad del av det monstruösa, och likasĂ„ den principiella obegrĂ€nsningen av makt för att utrota och förlamar hundratusentals för ett syfte som inte har nĂ„got att göra med dem, För kommande generationer kan det inte vara förvĂ„nande, det Ă€r faktiskt pĂ„ sĂ€tt och vis tvingande – antropologiskt tvingande – att denna maktapparat, det vill sĂ€ga den personal som arbetar inom den, inte slutar med tortyr av ett barn – eller tusentals barn.

Det faktum att denna tortyr av barn inte ger en uppenbar geopolitisk fördel kan inte vara ett skĂ€l till att inte utföra den. Även nĂ€r det gĂ€ller atombomberna Ă€r drivkraften ett utlösande ögonblick: att prova ett vapen, se vad man kan göra med det, se hur flugan klarar sig nĂ€r vingarna tas bort eller nĂ€r de smĂ„ benen saknas – Ă€nda fram till berusningen och tillfredsstĂ€llelsen som ensam ger kraft. Och förklaringen efterĂ„t: för att komma före japanerna, för att skicka en signal till Sovjet: Hur „rationellt“ Ă€r nĂ„got sĂ„dant?

Lusten att döda

Det handlar om lusten att döda, vilket framgÄr av de bildsekvenser som Julian Assange har synliggjort. Varken dÀr eller i fallet med barntortyr fungerar rationella överbyggnader verkligen och tillförlitligt som lugnande medel. Vi mÄste tÀnka pÄ andra, hÄrdare medel. Och om döljandet misslyckas, mÄste man fÄ det hela att försvinna. Den som har sett nÄgot fÄr inte komma pÄ tanken att sÀga nÄgot. Och om han ÀndÄ vÄgar, eller om det kan finnas en risk för att han skulle göra det, dÄ mÄste han sjÀlv försvinna. Enkelt. Plump. Assange vÄgade tala ut innan han tvingades försvinna. Han görs till ett exempel. Ingen borde kÀnna för att upprepa det.

Det Assange avslöjade handlade inte om barntortyr. Det handlade om massakrer i ett geopolitiskt sammanhang. NĂ€r det gĂ€ller en tortyrvideo för privata Ă€ndamĂ„l – finns det verkligen nĂ„gon tydlig distinktion att göra? – Ă„ andra sidan skulle den verkstĂ€llande personalen frĂ„n maktapparaten, om de inte lĂ€ngre kunde behĂ„llas utan att skada sjĂ€lva apparaten, offras. Men fram till dess – Ă€ven detta Ă€r trivialt – kommer den berörda personalen, i egenskap av del av apparaten och dĂ€rmed av det monstruösa, att anvĂ€nda de instrument som stĂ„r till deras förfogande för att förhindra den hotande dekonstruktionen och, som en följd av detta, deras offer. För all del i samförstĂ„nd med sjĂ€lva apparaten, sĂ„ lĂ€nge allt förblir stabilt.

Hur lĂ„ngt makten gĂ„r för att förhindra dekonstruktion kan variera i enskilda fall. Men att den i princip gĂ„r mycket lĂ„ngt, in i det totala och totalitĂ€ra, Ă€r givet, eftersom makten syftar till det totala. Det Ă€r samma apparat som slĂ€pper atombomber utan militĂ€ra skĂ€l. Eller bomber mot specifika civila mĂ„l i Libyen, Serbien och Irak. Och mycket lĂ„ngt kommer den att gĂ„ Ă€ven om en frĂ„ga inte i första hand Ă€r geostrategisk, men ett betydande antal personer i maktapparaten Ă€r direkt eller indirekt kopplade till en frĂ„ga. I reparationsoperationerna – kanske mer trĂ€ffande benĂ€mnda event management eller event re-management – kan apparaten, sĂ„ drivande som tortyren av ett barn Ă€r, helt och hĂ„llet anvĂ€nda sig av den logistik som Ă€r strukturellt inskriven i maktapparaten och matas av kapital.

Tortyr av ett barn

PĂ„ ljudspĂ„ret visar videon hur ett barn torteras (10). Att denna scen bara Ă€r en representation och att videon dĂ€rför Ă€r en representation av en representation Ă€r enligt min mening osannolikt, men de insikter som jag kommer att försöka lyfta fram i det följande skulle fortfarande vara giltiga, om Ă€n pĂ„ en mer abstrakt nivĂ„. Tom-Oliver Regenauers forskning om elitens arbete (11) bygger pĂ„ denna video, och nĂ€r Regenauer pĂ„pekar att denna video bör ses med försiktighet och jag upprepar detta hĂ€r, gör jag det först tveksamt, eftersom sĂ„dana „varningar“ vanligtvis Ă€r medel för att öka uppmĂ€rksamheten, och de ingĂ„r dĂ€rför i en journalistisk verktygslĂ„da som Ă€r inskriven i det system vars monstrositet jag spĂ„rar upp i denna text. Det Ă€r uppenbart att sĂ„dana referenser vanligtvis redan frĂ„n början överskriver kunskapens fokus med upprördhetsfaktorn. ÄndĂ„ hĂ€nvisar jag till den eftersom den hĂ€r videon helt enkelt gĂ„r genom mĂ€rg och ben. Även detta Ă€r en mĂ€nsklig konstant som kanske en dag kan anvĂ€ndas för andra syften Ă€n att hantera upprördhet.

Varför gĂ„r denna video rakt in i hjĂ€rtat, varför inte Hiroshima och Nagasaki? Kanske inte ens fotografier frĂ„n Buchenwald eller Auschwitz? (12) Bortsett frĂ„n att mediet – sĂ€rskilt med dess fokus pĂ„ ljud – skapar en omedelbar nĂ€rvaro, Ă€r det ocksĂ„, och kopplat till detta, det enda fallet, individen, som Ă€r mer kapabel att bryta hĂ€ndelseförloppet Ă€n de tusentals fallen, de hundratusentals offren, som snabbt förlorar sig i abstraktion. Även detta har att göra med den mĂ€nskliga modellens natur. Och denna natur kan vara en av anledningarna till att vi tar Maddie McCann och denna video som ett tillfĂ€lle till klargörande. Detta Ă€r inte en anklagelse, men det vĂ€cker oro. Den ovillkorliga och kanske ocksĂ„ desperata viljan att göra slut pĂ„ det som videon vittnar om – och det som den ocksĂ„ stĂ„r för politiskt pars pro toto, det fĂ„r inte glömmas bort: för maktapparatens monstruositet, som i det hĂ€r fallet bevisas med indicier, men inte bevisas – och att rĂ€dda detta barn, sĂ€rskilt som individ, frĂ„n sin ensamhet, Ă€r ocksĂ„ en del av det mĂ€nskliga tillstĂ„ndet. Kanske Ă€r det kĂ€rlek.

I det följande kommer jag att koncentrera mig pĂ„ grundelementen i denna dekonstruktion av det monstruösa, jag kommer inte att rekapitulera fallen som sĂ„dana och nĂ€r det gĂ€ller „fakta“ kommer jag att begrĂ€nsa mig till det mest nödvĂ€ndiga för att göra sambanden begripliga – Ă€ven utan att lĂ€sa Regenauers text, som jag rekommenderar – och för att visa vid vilka punkter och hur dekonstruktionen av det monstruösa sjĂ€lv kan tippa över till det monstruösa.

För det Àr vad jag frÀmst Àr intresserad av: det monstruösa Àr inte bara de andra. Ewert visar det i sin artikel om Hiroshima: vÄrt svÀljande av det monstruösa Àr en del av det.

Dekonstruktion i en svÄr miljö

I sin artikel lyfter Regenauer fram indicier som tyder pĂ„ att personer frĂ„n den amerikansk-amerikanska maktapparaten Ă€r inblandade som utförare i den video som vittnar om en barntortyr. Dessutom visar han – och detta gör texten farligt spektakulĂ€r – att i „fallet“ med flickan Maddie McCann, som har varit försvunnen sedan 2007 och Ă€r kĂ€nd över hela vĂ€rlden och sprids i alla tabloidforum, pekar indikationer pĂ„ förövare ocksĂ„ pĂ„ denna maktapparat. Trots faran med personalisering och den dĂ€rmed sammanhĂ€ngande tabloidiseringen – oskuldspresumtionen för dessa mĂ€nniskor mĂ„ste respekteras till varje pris, det Ă€r en upplysningens bedrift – ger Regenauers text verkligen upplysning, sĂ€rskilt om man abstraherar frĂ„n den tydligt personaliserade fokuseringen i passager medan man lĂ€ser den.

Vidare – och strukturellt Ă€nnu viktigare – pĂ„pekas i artikeln att de givna indikationerna inte ledde till utredningar i den riktning de pekade. Snarare – och detta bevisas ocksĂ„ av arbetet med kĂ€llor – förhindrades utredningar som skulle ha eller hade haft en inverkan pĂ„ maktapparaten. Det mest uppenbara var avskedandet av den portugisiska polisens först tillsatte chefsutredare Gonçalo Amaral, som antog att en kidnappning bara hade fejkats för att dölja en olycka som förĂ€ldrarna pĂ„stods ha varit inblandade i.

Att de andra indikationerna pĂ„ „event management“ som medvetet kringgĂ„r maktapparaten bygger pĂ„ mindre tydliga fakta Ă€r ett resultat av den aktuella frĂ„gan, eller snarare av maktapparatens egen makt, som naturligtvis kommer att hĂ„lla sina – i detta fall möjliga – monstruösa handlingar dolda med alla de medel som stĂ„r till dess förfogande. Att personer som har forskat i maktapparatens riktning gĂ„r under kan i detta avseende inte vara förvĂ„nande. SjĂ€lvmord ett gemensamt förklaringsmönster. Och det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att sammanhangen hĂ€r Ă€r svĂ„ra att greppa. SĂ„ mycket för en kort översikt.

Namn och spekulationer

Som misstĂ€nkta – delvis i bĂ„da fallen – nĂ€mns specifikt John Podesta, 23. John Podesta, 23:e stabschef i Vita huset under Bill Clintons presidentskap, chef för teamet som förberedde Barack Obamas presidentskap, högsta kampanjledare i Hillary Clintons försök att komma in i Vita huset, ordförande för tankesmedjan „Center for American Progress“ och sedan 2022 Joe Bidens utsedda „Senior Advisor to the President for clean Energy Innovation and Implementation“, hans bror Tony Podesta, beskrivs av systemkĂ€llan Wikipedia som en av de mĂ€ktigaste lobbyisterna i Washington, samt Anthony Weiner, tidigare demokratisk ledamot av representanthuset (13).

Jag nĂ€mner de tre personerna eftersom likheterna mellan tre ansikten som ritats pĂ„ grundval av vittnesmĂ„l, som sĂ„gs nĂ€ra brottsplatsen och vid tidpunkten för brottet i fallet med den försvunna flickan, och ansiktena pĂ„ dessa tre namngivna personer Ă€r betydande. Och det faktum att slĂ„ende likheter gĂ€ller för alla tre samtidigt stĂ€rker tesen om nĂ€rvaron av varje individ – som i princip inte har nĂ„got att göra med förövandet – Ă€nnu en gĂ„ng: det faktum att ett ansikte rĂ„kar se ut som John Podestas kan förklaras med sannolikhet, mĂ€nniskor liknar ibland varandra. Men om tre av de ritade ansiktena pĂ„tagligt liknar tvĂ„ bröder med mycket olika utseende och en annan person med anknytning till dessa bröder, kan detta inte förklaras med sannolikhet (14). Med sĂ„dana indicier och i en sĂ„dan konstellation kan en underlĂ„tenhet att undersöka knappast tolkas som en underlĂ„tenhet att undersöka eller som en underlĂ„tenhet att undersöka eller som en underlĂ„tenhet att undersöka.

Andra bevis och ledtrĂ„dar i Regenauers text uppnĂ„r, som jag redan pĂ„pekat, inte samma referensstyrka som dessa fantombilder och undergrĂ€ver ibland den upplysande ansatsen genom den vikt som pĂ„ sina stĂ€llen ges Ă„t dem. Kopplingen till Hillary Clinton via indicier Ă€r, nĂ€r det gĂ€ller nĂ€mnda video och Maddie McCanns försvinnande, ogripbar. Det Ă€r bevisat att personer som i egenskap av privatpersoner satte ljuset pĂ„ apparaten och undersökte andra „fall“ som Regenauer nĂ€mner, t.ex. barnhandel pĂ„ Haiti, nu Ă€r döda. Bland dem finns personer som Clintons hade i fokus för misstankar och som borde eller kunde ha vittnat vid kommande domstolsförhandlingar. Hillary Clintons koppling till pedofiler, barnpornografi eller barnhandel bygger enbart pĂ„ spekulativa tolkningar av tecken, ibland uttryckligen pĂ„ rykten. Kontaktskuld och inramning i allmĂ€nhet spelar en central roll för att bygga upp misstankar.

Enligt min mening skulle en begrĂ€nsning till vĂ€ldokumenterade indicier – Regenauer nĂ€mner sĂ„dana indicier, framför allt matchande ansikten – utan hĂ€nvisning till rykten och kĂ€llor med stark tabloidkaraktĂ€r ha tjĂ€nat saken och dĂ€rmed dekonstruktionen av maktapparaten i detta fall.

Upplysningen och dess omkullkastande

Men om vi fortsÀtter att tÀnka pÄ kontrollen av det monstruösa efter Hiroshima, sÄ Àr det mer som stÄr pÄ spel:

Det handlar om huruvida det monstruösa inte „plötsligt“ visar sig i dekonstruktionen av det monstruösa? Det handlar om vĂ„r andel i det monstruösa – och detta Ă€r inte obetydligt för „uppfattningen“ av verkligheten.

Tolkningar, rykten och konstruktioner av verkligheten i allmĂ€nhet fungerar ofta enligt logiken i de berĂ€ttelser som de vill „avslöja“ eller fördöma. LĂ„t oss tĂ€nka igenom fallet Maddie McCann och videon, dvs. det monstruösas tillfĂ€llen, Ă€nnu en gĂ„ng med detta i Ă„tanke.

En maktapparat som utför monstruösa saker över hela vĂ€rlden stannar inte vid barnen. Detta Ă€r ett resultat av maktens struktur. Och det faktum att det inte finns nĂ„gra undersökningar av maktapparaten – trots indikationer som, om de riktades mot en genomsnittlig medborgare utanför makteliten, skulle vara tillrĂ€ckligt lĂ„nga för att sĂ€tta igĂ„ng undersökningar, inklusive Ă„klagarrĂ€der – Ă€r ytterligare ett tecken pĂ„ monstruositeten och dess effektivitet. Och om Regenauers text – och inte bara denna – dessutom pĂ„pekar att mĂ€nniskor som kommer för nĂ€ra maktapparaten, i detta konkreta fall Clinton-klanens handlingar, dör pĂ„fallande ofta – i unga Ă„r, utan sjukdom, officiellt inte sĂ€llan genom sjĂ€lvmord – sĂ„ skulle detta ocksĂ„ vara skĂ€l att inleda utredningar. Men detta hĂ€nder inte och har aldrig hĂ€nt.

Det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att inte alla bevis som framkommer i en miljö som skall hĂ„llas osynlig kan vara trovĂ€rdiga. Det ligger i sakens natur. Apparaten sjĂ€lv har allt intresse av att hĂ„lla scenen i stort sett obelyst och hur ledande media „möter“ den maktapparat som de nu till stor del Ă€r en del av Ă€r vĂ€lkĂ€nt. KĂ€llor vars trovĂ€rdighet – med all respekt för „icke-professionell“ journalistik – ibland kan ifrĂ„gasĂ€ttas kommer och mĂ„ste dĂ€rför anlitas. Och om det monstruösa kan kopplas till vĂ€lkĂ€nda namn, fĂ„r „tabloida“ mönster för hantering av upprördhet alltför lĂ€tt ett eget liv. Personifieringen följer Ă€ndĂ„ med. Detta var ocksĂ„ fallet med Clintons. En sak kan dock sĂ€gas med sĂ€kerhet: Om det vore Vladimir Putin skulle en misstĂ€nkt situation som den med Clintons vara tillrĂ€cklig inte bara för ARD och ZDF, utan ocksĂ„ för en gĂ„ng respekterade tidningar som NZZ och FAZ, för att göra Putin till en definitiv mördare och ett monster, komplett med stĂ€mpeln „bevisat“.

Det Ă€r en sjĂ€lvklarhet: Om de personer som Regenauer namngett och anklagat med trovĂ€rdiga bevis frĂ„n den amerikanska maktapparaten förblir oemotsagda av sĂ„dana organ som polis och Ă„klagarmyndighet inför en omstĂ€ndighetssituation som i lĂ€ngsta fall skulle rĂ€cka för ingripande av statliga organ nĂ€r det gĂ€ller personer utanför denna apparat, detta Ă€r naturligtvis – cirkelargumentet upphĂ€ver inte pĂ„stĂ„endet, eftersom det annars inte gĂ„r att bryta sig in i apparaten – en tydlig indikation pĂ„ de berörda personernas tillhörighet till en apparat som kan pĂ„verka nĂ€r statliga organ blir aktiva och nĂ€r de vilar. Djupa staten. Att de maktstrukturer vi talar om mĂ„ste ha en deep state-dimension Ă€r lika övertygande som att en grammatik mĂ„ste ha en djupstruktur utifrĂ„n vilken den kan förklaras.

I detta avseende Ă€r det en prestation av Regenauers bidrag att ha tagit fram tydliga indikationer pĂ„ den amerikanska maktapparatens monstruositet, sĂ€rskilt i fall som vi i grunden inte skulle tro att denna apparat Ă€r kapabel till – i motsats till Hiroshima, som kan sövas till nödvĂ€ndighet. Den monstruositet som löper som ett lĂ€sspĂ„r genom 1900-talets geopolitik uppenbarar sig ovĂ€ntat i till synes helt olika „fall“.

Men inför en filmad barntortyr – jag upprepar: jag utgĂ„r inte frĂ„n en skildring av en skildring – grips av mĂ€rkliga skĂ€l de allra flesta, inklusive jag sjĂ€lv – bara det Ă€r ett element som en efterföljande kontroll kan bygga pĂ„ – av en sorts otro nĂ€r, sammanflĂ€tat med barntortyren, ocksĂ„ namn frĂ„n det politiskt översta segmentet av apparaten faller, i detta fall Hillary Clinton och Podestas. Det faktum att Hillary Clinton följde Khadaffis martialiska mord pĂ„ skĂ€rmen och kommenterade det med orden: „Vi kom, vi sĂ„g, han dog“ Ă€r ett bevis pĂ„ att hon skulle ge order om att döda mĂ€nniskor som kunde skada hennes karriĂ€r: Detta Ă€r ocksĂ„ tĂ€nkbart, men tortyr av barn – Ă€ven under „pedofila“ aspekter av njutning, som antyds i Regenauers text – Ă€r nĂ„got som hjĂ€rnan till en början vĂ€grar att följa, sĂ€rskilt eftersom Hillary Clinton har framstĂ„tt som ett lysande ljus i hela vĂ€stvĂ€rlden, med kvinnors rĂ€ttigheter pĂ„ sin politiska agenda och i spetsen för kampanjen för att höja Ă„ldersgrĂ€nsen för prostitution i hela vĂ€rlden till 21 Ă„r. Att hon har agerat som en antagonist till Donald Trump bidrar till bilden. Och denna kvinna sĂ€gs eventuellt vara inblandad i barnmisshandel?

Om man sĂ€tter upp ett motnarrativ i det spektakulĂ€ra och tabloidpressade vĂ€rldsomspĂ€nnande fallet Maddie McCann i syfte att dekonstruera makten med dessa eller dessa nĂ€tverk frĂ„n den amerikanska maktapparaten som förövare, dĂ„ Ă€r det monstruösas makt, som kan avsĂ€tta en chefsutredare, en central komponent i det monstruösa och dess effektiva makt. Detta resulterar i Ă„tminstone en iögonfallande diskrepans: Varför skulle maktapparaten ha lyckats avsĂ€tta nĂ€mnda chefsutredare som utgick frĂ„n en „olycka“ som möjligen styrde i en politiskt oönskad riktning och som Ă€nnu Ă„r efter sitt avsĂ€ttande motsĂ€ger tesen om en politiskt obetydlig ensam förövare – mönster frĂ„n geopolitiska fall med politiskt helt andra dimensioner, John F. Kennedy, Olof Palme – ekar? Och samtidigt, varför skulle dessa maktstrukturer inte ha lyckats med att rĂ€ttsligt förhindra spridningen av den bok som denna chefsutredare skrev efter sin avsĂ€ttning och i vilken han presenterar sin tes, som Ă„tminstone valfritt inte utesluter inblandningen av maktrelevanta gĂ€rningsmannakretsar, för en vĂ€rldsomspĂ€nnande publik? Naturligtvis finns det andra instrument, t.ex. förtal ad personam av personer som sprider „osanningar“, men frĂ„gan om rĂ€ttsligt misslyckande kvarstĂ„r.

BerÀttelser och kategorier

Mer betydelsefullt Ă€n sĂ„, och farligare för att underminera dekonstruktionen, Ă€r dock uppkomsten av en motberĂ€ttelse i sig sjĂ€lv. OmvĂ€lvande, till och med omvĂ€lvande berĂ€ttelser blir till slut sövande eftersom de Ă€r ytprodukter. I bĂ€sta fall leder de till att huvuden rullar och upprĂ€tthĂ„ller status quo. Utan en strukturell och grundlĂ€ggande insikt i det monstruösa, vars omfattning beror just pĂ„ den institutionella förvecklingen och pĂ„ vĂ„rt deltagande, kvarstĂ„r det monstruösa, vilket ocksĂ„ betyder konkret: den monstruösa och oemotsagda – och dĂ€rför oemotsagda monstruösa – tillgĂ„ng till Maddie McCann som föreslĂ„s i texten. Den kritiska aspekten av systemet hamnar dock ur fokus med varje kriminalistiskt fiktivt eller spekulativt element som blir inbĂ€ddat i dekonstruktionen. Detta inkluderar rykten som refereras till. HĂ€r ingĂ„r tolkningar av det som sĂ€gs utifrĂ„n nĂ„gon „vardagspsykologi“, till exempel de första orden frĂ„n mamman McCann efter upptĂ€ckten av dotterns försvinnande. Det handlar om motiv med „inramande betydelse“, t.ex. röda skor som McCanns barn bĂ€r pĂ„ en utflykt och som skall fĂ„ förĂ€ldrarna att tro att det rör sig om ett pedofilnĂ€tverk. SprĂ„ket i sig Ă€r ocksĂ„ ett element som leder i denna riktning, t.ex:

„Den tredje i raden: Anthony Weiner, en lögnaktig och moraliskt depraverad progressiv amerikansk politiker frĂ„n Clintons inflytandekrets, som har orsakat uppstĂ„ndelse med sexeskapader pĂ„ internet sedan 2011 och dömdes till 21 mĂ„naders fĂ€ngelse 2017 för ’sexting‘ med en minderĂ„rig.“

Detta Àr tabloid, helt enkelt, halvvÀgs redan ett utlopp för massorna.

KÀrnan nÀr det gÀller att undergrÀva upplysning tycks mig dock vara skapandet av kategorier av förövare och en sammankoppling av sÄdana kategorier med abnormitet. NÀr detta sker Àr det inte bara upplysningen som undermineras, utan snarare det monstruösa i sig som vidmakthÄlls.

I det följande kommer jag att Àgna mig Ät just denna kategori.
Av politisk desperation?

Den hÀr videon, fallet Maddie som ett tillfÀlle att dekonstruera makt: Àr det ocksÄ desperation inblandat? De svÀljer allt, folket, och har alltid svalt allt, har svalt bombningarna, genomförandet av en uppenbar mordregim i Chile, terroristhandlingar, har svalt en epistemologiskt hÄrresande berÀttelse den 11 september, inklusive tortyren i Guantanamo och Abu Ghraib, har svalt det totalitÀra som kastades ut med Corona, och de Àr redo för nÀsta pandemi, redo att svÀlja, piller, injektioner, hjÀrtattacker.

Är denna video, Ă€r en barntortyr som sammanfaller med fallet Maddie den allra sista möjligheten till ett epistemologiskt uppvaknande? Är detta hammaren som „vĂ€cker oss“ sĂ„ att vi Ă€ntligen kan se vad som Ă€r giltigt, vad verkligheten Ă€r? Är frĂ€lsning fortfarande möjlig om dessa „eliter“ avslöjas som pedofiler? Eftersom „pedofilerna“ tillhör avskummet, de avvikande? Är detta knep nödvĂ€ndigt? Och skulle det fungera, exakt vad skulle fungera?

Dessa frĂ„gor stĂ€lls pĂ„ grund av en viss irritation. En dekonstruktion av makten i ett försök att lĂ€gga den möjliga geopolitiska dimensionen i „fallet Maddie“ – en problematisk terminologi – och av en video som ropar emotionellt till himlen, pĂ„ element av berĂ€ttande, till exempel pĂ„ röda skor som barnen i familjen McCann hade pĂ„ sig pĂ„ en utflykt, det irriterar. Om förĂ€ldrarna, och det Ă€r fortfarande mycket möjligt med tanke pĂ„ Regenauers kĂ€llor, inte skulle kunna lastas för barnets försvinnande pĂ„ grund av oaktsamhet, skulle en sĂ„dan förĂ€ndring i vilket fall som helst vara dubbelt avskyvĂ€rd för dem, som mĂ„ste bĂ€ra förlusten av ett barn. Monstruöst. Detta mĂ„ste tas med i berĂ€kningen. Skulden för kontakten med en brorson till Sigmund Freud, i vilket fall som helst, en man som anklagas för vĂ„ldtĂ€kt mot barn efter den senares död och flera Ă„r efter mötet med McCanns, irriterande medieaktiviteter, en pĂ„stĂ„dd kĂ€nslomĂ€ssig kyla och vĂ€gran att svara pĂ„ polisfrĂ„gor – de Ă€r trots allt statliga organ, eventuella reservationer mot sĂ„dana organs handlingar borde vara begripliga för mĂ€nniskor frĂ„n dissidenten -: Kan sĂ„dana „argument“ komma till anvĂ€ndning i en dekonstruktion av det monstruösa utan att det underminerar sig sjĂ€lvt?

Pedofilerna, outsourcing och lÀtt att svÀlja

Det monstruösas kÀrna i dekonstruktionen Àr den lÄda som dessa procedurer mynnar ut i och i vilken det monstruösa outsourcas och deponeras: pedofilerna.

En av de allra första effekterna av sĂ„dana kategorier Ă€r denna: Den „genomsnittlige medborgaren“ – den som svĂ€ljer allt – kan lĂ€tt distansera sig frĂ„n dem. Han Ă€r ju trots allt inte pedofil. Kategorin i sig garanterar: det Ă€r de andra, det Ă€r de, det Ă€r sĂ„ och monstruositeten Ă€r ett „problem“ för just det.

Blir inte en dekonstruktion som fungerar pĂ„ detta sĂ€tt alltför lĂ€tt en del av en sedering? I bĂ€sta fall – jag har redan nĂ€mnt det – skulle personalen bytas ut, kanske till och med – osannolikt – Clintons avlĂ€gsnas.

Men apparaten som sÄdan skulle finnas kvar, just dÀrför att det Àr ett problem med det ena och det andra. Man mÄste helt enkelt ta bort dessa och dessa frÄn den. Pedofilerna, alltsÄ.

En apparat förblir orörd nĂ€r kategorier Ă€r inblandade. Fack, termer, adjektiv, dĂ€r man kan ta bort „det onda“: judarna, hĂ€xorna – som för övrigt anklagades för liknande brott som pedofilerna: förförelse av barn -, kommunisterna, dessa, dessa. Är inte detta spikarna i kistan för all upplysning? För att konkretisera frĂ„gan: En Pier Paolo Pasolini med sina prostituerade frĂ„n Lido di Ostia (15), en Novalis med sin kĂ€rlek till den 13-Ă„riga Sophie von KĂŒhn (16) , som dog vid 15 Ă„rs Ă„lder och, svĂ„rt sjuk, fortfarande imponerade pĂ„ Goethe, som besökte henne i Jena strax före hennes död: i dag skulle de utan tvekan falla under kategorin pedofiler.

Och Ă€ndĂ„ – jag tar deras arbete med texter och filmer som mĂ„ttstock – skulle de ha mindre att göra med det monstruösa Ă€n alla de som aldrig umgĂ„s med prostituerade och aldrig blir förĂ€lskade i en 13-Ă„ring utan i stĂ€llet bara svĂ€ljer och svĂ€ljer, atombomber inrĂ€knade.

Pasolini och Novalis, som bÄda levde i helt olika inre och yttre vÀrldar, tÀnkte mot maktstrukturer och dekonstruerade hierarkier och fasta strukturer. De svalde inte, Pasolini till den grad att det Ànnu inte Àr klarlagt om han likviderades 1975 av en apparat som ocksÄ var knuten till det amerikanska maktetablissemanget. (17)

Det finns ocksĂ„ judar, inte sĂ„ fĂ„, som överhuvudtaget blev „judar“ pĂ„ grund av nazisternas kategorisering. Kategorier av mĂ€nniskor kommer frĂ„n „söndra och hĂ€rska“-lĂ„dan. Och om man skulle ta begreppet pedofili bokstavligt, skulle den barntortyr som man ser pĂ„ videon absolut inte vara en sak: pedofil. Videon vittnar om motsatsen, den vittnar om utplĂ„ningen av ett barn, ett subjekt som kapitulerat i alla avseenden.

Jag Àr din far, sÀg det!

Men det Ă€r lĂ€ttare att svĂ€lja – och det Ă€r vad apparaten mĂ„ste göra – om brottet kan förskjutas till den perversitet som förklarar det. Och Ă€ndĂ„, enligt allt vi vet, uppstĂ„r det monstruösa ur arten, inte ur variationen, och det Ă€r dĂ€rför det Ă€r svĂ„rt att kĂ€nna igen de monstruösa, hur vĂ€lklĂ€dda de Ă€n Ă€r. Abnormiteten underlĂ€ttar dock svĂ€ljningen, liksom alla nödvĂ€ndiga separationer, sĂ„ att sjĂ€lva apparaten inte pĂ„verkas, Ă€ven om nĂ„got „exploderar“. Men svĂ€ljaren, det vill sĂ€ga hans bittra tillfredsstĂ€llelse, Ă€r inte avvikande. Han har – jag talar inte om dolda hörn – ingenting att göra med knasighet, en knasighet som – historien hĂ€lsar – framför allt visar sig i konsten.

SkrÀp som bevismaterial

„Onormala“ konstverk, „skrĂ€p“, enligt Regenauer, sĂ€gs finnas i de misstĂ€nkta Podestas Ă€go. Marina Abramovic (18), Margi Geerlinks (19) och andra konstnĂ€rer nĂ€mns. Det handlar inte om att jag skulle göra en annan estetisk bedömning av nĂ„gra av dessa konstnĂ€rers konstverk, utan om nĂ„got mer grundlĂ€ggande och monstruöst.

Dessa konstverk – detta först och frĂ€mst – har ingenting att göra med videon eller med Maddies försvinnande, oavsett var de hĂ€nger, oavsett vem som tittar pĂ„ dem. Inte ens dĂ„ har de nĂ„got att göra med det om de – Ă„tminstone enligt vissa tolkningar – vĂ€nder sig till monstruösa ting och söker former av representation för dem.

Om de verkligen gör det, innebĂ€r deras „anvĂ€ndning“ eller „beundran“ av mĂ€nniskor som gör monstruösa saker, som att tortera ett barn – eller till och med slĂ€ppa atombomber – fortfarande ingen inblandning. Rationalitet krĂ€vs ocksĂ„ vid en dekonstruktion av det monstruösa, det vill sĂ€ga: det Ă€r viktigt att inte förvĂ€xla tolkningen av vĂ€rlden med vĂ€rlden.

I samband med det monstruösa, som jag Ă€r pĂ„ spĂ„ren av, Ă€r dock konstens spegel, som dekonstruktionen sjĂ€lv hĂ€nger upp, och omdömet om „abart“ i samband med det, Ă€nnu mer betydelsefullt. Bilder – pars pro toto – av Margi Geerlinks kommer att visas pĂ„ Podestas. Detta Ă€r den lĂ€nk till konsten som Regenauer gör som en del av dekonstruktionen av det monstruösa (tortyrvideo, tillgĂ„ng till Maddie McCann, bĂ„da faststĂ€llda via indicier). I detta sammanhang fungerar den abnormitet som Ă€r motiviskt och/eller tematiskt knuten till konstverken som en spegel av det monstruösa. Den som samlar, Ă€lskar, tittar pĂ„ eller lĂ€ser sĂ„dan konst Ă€r nĂ„got utöver det vanliga, potentiellt ett monster. Regenauer lĂ€nkar uttryckligen:

„Och att det i dessa kretsar tydligen inte stannar vid smaklös konst bevisas regelbundet av avslöjanden, lĂ€ckor och missbruksskandaler. Till exempel har en kort videosnutt cirkulerat pĂ„ internet i flera Ă„r, förmodligen en fil frĂ„n Anthony Weiners laptop, som pĂ„stĂ„s visa hur John Podesta torterar och misshandlar ett barn.“

Nu, vid denna tidpunkt i dekonstruktionen, har bröderna Podesta – jag förhandlar ocksĂ„ med dem genom ombud hĂ€r – redan „fallit ur vĂ€gen“, sĂ„ konstverken fungerar Ă„ ena sidan som bekrĂ€ftelse pĂ„ domen och skulle, om de inte var inbĂ€ddade i det önskade sammanhanget, inte nĂ€mnas alls. Bilder av Porschar skulle inte vara ett problem. Å andra sidan Ă€r de redan mĂ€rkta bröderna Podesta, dĂ€r de visas, Ă„terkopplade till en knĂ€pphet som Ă€r inskriven pĂ„ dem. En spiralrörelse, dĂ€r det exakt lĂ€st inte Ă€r klart var början Ă€r. Var exakt börjar avvikelsen i speglingen av konst, som introduceras för att döma eller bekrĂ€fta domen? Vad Ă€r ursprunget till det monstruösa?

I början av den hĂ€r essĂ€n – och som alltid utan början, minns ni – stĂ€llde jag frĂ„gan: har det monstruösa en början, en mitt, ett slut? HĂ€r kommer frĂ„gan ikapp oss. Att det monstruösa inte slutar med ett atombombsslĂ€pp – som ocksĂ„ hĂ€nger som konst pĂ„ kontor, till och med som konst i konst, nĂ€mligen pĂ„ ett FBI-kontor i sĂ€song 3 av Twin Peaks – Ă€r nĂ„got som jag försökte pĂ„peka med Michael Ewerts belysande hjĂ€lp.

Att vĂ€nda sig till konsten som en spegel av det onormala – vilket Regenauer gör i sin dekonstruktion av fallen med det monstruösa som presenteras med betydande indicier – leder till en tes som pekar pĂ„ vĂ„rt deltagande i det monstruösa bortom ett svĂ€ljande.

Bortom svÀljandet

I strikt mening Ă€r det inte konstnĂ€ren eller konstverket som Ă€r början pĂ„ det monstruösa som betecknas som „skrĂ€p“.

Det Àr VI som kÀnner igen eller tror oss kÀnna igen det monstruösa i konsten.

Det Ă€r vad konst Ă€r till för, för speglingssyften, sĂ„vida det inte Ă€r design och inte konst. Vi skapar mönstren för gott och ont i betraktelseögonblicket. Detta skapande Ă€r – för att uttrycka det enkelt – bundet till Ă„ ena sidan lagar om perception och Ă„ andra sidan till den semantiskt redan förordnade vĂ€rlden i sinnet, det sĂ€ger sig sjĂ€lvt. Den rör sig inom ramen för dessa tvĂ„ paradigm. Det blir olika med rutor, otydliga mönster eller med en realistisk bild. Och det blir annorlunda för person 1 Ă€n för person 2 och sĂ„ vidare. Det förblir alltid en skapelse i sinnet.

Och dĂ€rför – ett exempel – aldrig med en fotografiskt avbildad naken kropp eller halvnaken kropp eller hur som helst arrangerad kropp ensam. HjĂ€rnan skriver in sammanhang i denna representation. Erfarenheter och önskningar, bedömningar och begrepp, inte minst attityder. Vi kan inte undgĂ„ dessa bestĂ€mningar, som kanske borde kallas „mening“, de Ă€r en del av vĂ„r kontemplation. Kom ihĂ„g Mary Bauermeisters ord om omdöme, som snart följer!

NĂ€r jag talar om „skrĂ€p“ ingĂ„r distansering i „förnuftet“. SkrĂ€pet Ă€r inte i bilden, skrĂ€pet Ă€r inte bilden, skrĂ€pet Ă€r omdömet, det vill sĂ€ga det „förnuft“ som har distansen som sitt vĂ€sentliga kĂ€nnetecken. Det Ă€r en bedömning av det som ses, som jag greppar med denna term och i denna mening lugnar ner och skiljer frĂ„n mig. Den illvilja som uttrycks i termen „skrĂ€p“ mot det som skall gripas mĂ„ste hĂ€nvisa till nĂ„got i mig som utlöses av konsten. Om referensen var kĂ€nslolös, eftersom den inte var kopplad till nĂ„got i mig som behövde stötas bort, skulle valet av term vara annorlunda. Om jag blir aggressiv i ett samtal Ă€r det aldrig utan referens till mig sjĂ€lv.

Det monstruösa i mig

Orsaken till kĂ€nslosamheten mĂ„ste ligga i mig sjĂ€lv. Jag kan förstĂ„ den distanseringsgest som utförs med termen – „skam“, „skam“ sitter i samma term – som sublimering, som en ventilationsfunktion, som en erkĂ€nd skrĂ€ck, ett erkĂ€nnande av att jag Ă€r förbunden med det som jag har erkĂ€nt i bilden som det monstruösa, eller sĂ„ kan jag inte förstĂ„ den alls: det förblir en repulsion och externalisering av det som jag – med vilken grad av medvetenhet som helst – erkĂ€nner som det monstruösa. Den enda mĂ€rkning av ett verk utan skrĂ€ck i detta avseende skulle klara sig utan ordet „trash“. Den degeneration som den nazistiska ideologin sĂ„g i konstverken, det „sjuka“, var ideologins egen degeneration eller sjukdom.

Det som trÀngs undan finns kvar. Det Àr min första tes om det monstruösa.

Pasolinis film „Salo eller Sodoms 120 dagar“, baserad pĂ„ en roman av Marquis de Sade, skulle ocksĂ„ vara „skrĂ€p“ i den hĂ€r bemĂ€rkelsen. Filmen gjordes i en tid som var jĂ€mförelsevis fri och öppen för irritation. The Encyclopaedia of International Film skriver om den:

„I sin sista film tecknar Pasolini en chockerande vision av mĂ€nsklig besatthet av makt och barbarisk destruktivitet mitt i en högintellektuell kulturell förfining, bortom spekulativa avsikter och estetisk sjĂ€lvbelĂ„tenhet. Materialet, som bygger pĂ„ en roman av de Sade, utspelar sig 1944 men fungerar som en kommentar till efterkrigstidens hedonistiska konsumtionssamhĂ€lle, som Pasolini betraktar som en apokalyptisk epok av förfall utan hopp om förĂ€ndring. En radikal, dyster, skakande film.“ (19)

Kritikerna i den tidens ledande medier var i stort sett medvetna om konstens spegelfunktion. ÄndĂ„ skulle filmen, som pĂ„trĂ€ffades i den privata samlingen hos en vĂ„ldsverkare eller misstĂ€nkt vĂ„ldsverkare, enligt den dekonstruktionslogik som jag hĂ€r exemplifierar – ocksĂ„ för att den trĂ€ffar pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt och öppnar för insikter – betraktas som bevis pĂ„ abnormitet.

Detta leder till min andra tes: att vÀnda sig till det monstruösa inom oss och avstÄ frÄn att lÀgga ut det pÄ de andra, det onormala, Àr en förutsÀttning för att denna tortyr av barn en dag kommer att upphöra och det inte kommer att finnas nÄgon maktapparat som gör den möjlig.

Detta kommer ocksÄ att göra nedkastningen av atombomber passé. Naturligtvis Àr detta alltför apodiktiskt, alltför modellartat och naivt. Men jag tvivlar inte pÄ att det skulle gÄ i den riktningen.

En far skulle helt enkelt vara en far, inte en mĂ€stare och – de tvĂ„ aspekterna ligger nĂ€rmare varandra Ă€n jag trodde – inte en kontrollant. Han skulle vara hemma, ibland, skydd, men inte för sina egna syften och inte som ett hinder för frigörelse, utan en instans som skapar utrymme för utveckling. En sĂ„dan far krĂ€ver inte att den andra personen sĂ€ger „far“, han ber inte om bekrĂ€ftelse, han krĂ€ver ingenting och raderar ingenting. Den vĂ€luppfostrade borgerliga fadern frĂ„n den borgerliga familjen, som inte sĂ„ fĂ„ frĂ„n Corona-motstĂ„ndet hĂ€nvisar till som ett uttryck för en „dĂ„“ fortfarande „sund vĂ€rld“, var dock oftare nĂ€rmare den far som krĂ€ver erkĂ€nnande Ă€n den far som öppnar utrymmen.

I en vÀrld av kapitalism

Önskningar, drifter, bedömningar, attityder, et cetera: allt detta sker inte i ett vakuum, utan inom ramen för ett samhĂ€lle. Och detta samhĂ€lle, det vĂ€sterlĂ€ndska, har definierats, senast sedan Calvin och andra reformatorer – inte ens katolikerna kunde undgĂ„ detta, som för sin del redan hade gjort „preliminĂ€ra framsteg“, till exempel i Sydamerika -, av prestationer, som – enligt sagan och monstret – Ă„terspeglas i kapitalet. Prestationer mĂ„ste Ă„terspeglas i kapital, eftersom tillgĂ„ngen till samhĂ€llet sker genom kapital. De som har pengar förtjĂ€nar att ha dem och att fĂ„ tillgĂ„ng till dem. Under de senaste Ă„rtiondena har Ă€ven de sista nischerna usurperats i denna mening. Det finns inget kvar som inte ocksĂ„ Ă€r ett business.

TillĂ€gnelse, Ă„tkomst, kontroll: Detta har inte bara accelererat med digitaliseringen, utan har ökat till en monstruös nivĂ„. Vi „tĂ€nker“ i termer av optimering och tillgĂ€nglighet. Allt har blivit en handelsvara, Ă€ven mĂ€nniskor.

Det Ă€r uppenbart att kroppar, nakenhet och sexualitet – jag Ă€r nu tillbaka till representation, till konst och specifikt till exempel till ett fotografi av Margi Geelinks – alltid kommer nĂ€ra förfogande i en sĂ„dan miljö, oavsett vad som faktiskt avbildas. Den „vĂ€luppfostrade“ betraktaren „kodar“ genom sitt avtryck, och det kapitalistiska avtrycket syftar till förfogande, till tillgĂ„ng. Detta har varit den vĂ€sterlĂ€ndska civilisationens geopolitiska strategi i Ă„rtionden och Ă„rhundraden. Andra civilisationer behöver inte nödvĂ€ndigtvis göra det, sĂ„ en antropologisk konstant bör inte tillĂ€mpas för tidigt hĂ€r. En mer exakt kartlĂ€ggning av villkoren skulle vara en frĂ„ga för ytterligare reflektion frĂ„n dissidens. HĂ€r gör jag bara hĂ€nvisningen eftersom temat Ă€r kopplat till frĂ„gan om ett monstruöst som förskjuts in i „abart“.

Den sortens kapitalism – som har en historia som skulle behöva Ă„terspeglas i den utbredning som behandlas – kan bara tĂ€nka pĂ„ anvĂ€ndning nĂ€r den tittar pĂ„ kroppar. Att lĂ€mna det man ser, ett konstverk, en scen, en mĂ€nniska, utan tillgĂ„ng, utan en blick av tillĂ€gnelse, Ă„tminstone valfri, av anvĂ€ndning, syfte, vinst, effektivitet eller andra former av usurpation Ă€r frĂ€mmande för en kapitalistisk civilisation. Detta Ă€r en av frĂ„gorna nĂ€r man tĂ€nker pĂ„ början av det monstruösa, ett monstruöst som i slutĂ€ndan alltid mĂ„ste resultera i raderingen av en oberoende Ă€ndamĂ„lslös motsvarighet – nu automatiserad i digitaliseringen.

Monstruöst och kapitalistiskt: det Ă€r övergreppet. Förskjutningen av det sexuella – och pedofiler fungerar bra som en kategori för detta – istĂ€llet för vĂ„ld till det onormala Ă€r logisk för att upprĂ€tthĂ„lla en civilisation av tillgĂ„ng.

I Europa, eller Ätminstone i Tyskland, var det kanske den tidiga romantiken, Novalis, som först gjorde oss medvetna om denna grundlÀggande skada pÄ vÀsterlandets funktionssÀtt, Àven om sÀrskilt mystiska traditioner redan tidigare hade haft en belysande effekt.

Att vara utan tillgÄng stÄr dock i diametral motsats till makt och att vara utvald, som Barack Obama sjöng om. De utvalda fÄr allt, eftersom de behöver allt. De mÄste ha tillgÄng till allt, frÄn oljefÀlt till uppgifter om varenda medborgare pÄ jorden. De vet inte hur de ska leva annars, och utan tillÀgnelse och Äterlösning av den andre dör de i en störtflod.

Detta tema ingÄr i det monstruösa, som jag har försökt att visa det, mer Àn sÄ: det Àr kÀrnan.

Barntorteraren, vad han Àn heter, Àr i slutÀndan den mest ömkansvÀrda figur man kan tÀnka sig. Om nÄgot gÄr utöver det monstruösa i hans gÀrning sÄ Àr det hans uselhet. Detta elÀnde Àr den vÀsterlÀndska civilisationen.

Richard Rorty hade rÀtt: torteraren kan inte lÀra sig nÄgot av sina offer. Inte för att de inte har nÄgot innehÄll som Àr vÀrt att lÀra sig. Utan för att han mÄste döda dem. Det Àr vad indianerna, mayafolket, aztekerna, inkaindianerna och alla de andra lÀrde sig av vÀstvÀrlden: Han mÄste döda dem för att kunna vara. Och det Àr detta som nu sakta bumerangerar geopolitiskt. Det Àr för sent för det barn som torteras. För mÄnga Àr det för sent. Det Àr svÄrt att bÀra.

I den korta och avslutande del 3 Àr det de tvÄ namnen Daniele Ganser och Mary Bauermeister som kastar ljus över hur man hanterar det monstruösa.

KĂ€llor och noter under originaltexten: https://www.manova.news/artikel/das-monstrose-umarmen-2

Grymheten i vissa handlingarAtt omfamna det monstruösa gör oss mĂ„llösa – men de har mer att göra med oss Ă€n vi vanligtvis vill erkĂ€nna. Del 3/3.

Den tredje delen av „Reflection from Dissidence“ om det monstruösa i den vĂ€sterlĂ€ndska civilisationen avslutar argumentationsbĂ„gen med tvĂ„ korta och belysande exempel pĂ„ hur man hanterar det monstruösa: Daniele Ganser och Mary Bauermeister. Dessa tvĂ„ namn visar att avslöjandet av det monstruösa inte behöver innebĂ€ra att man skapar nya dödliga kategorier till vilka „ondskan“ outsourcas, och vidare att en grundlĂ€ggande pacificering av vĂ€rlden bara kan lyckas genom att man vĂ€nder sig till det monstruösa i vetskap om sin egen inblandning. Denna tredje del Ă€r avsiktligt kort; de tvĂ„ exemplen Ă€r avsedda som en impuls att öppna upp egna tankeutrymmen, utrymmen som inte lĂ€ngre Ă€r en del av texten. För en exakt förstĂ„else av varför just dessa tvĂ„ personer tjĂ€nar som exempel för att avsluta hela reflektionen, rekommenderas lĂ€sning av de tvĂ„ föregĂ„ende delarna.
av Daniel Sandmann

III. AVSLUTA MED EN UTSIKT – DANIELE GANSER OCH MARY BAUERMEISTER

I slutet av denna essĂ€ om det monstruösa korsade Daniele Ganser och Mary Bauermeister min vĂ€g. Jag har inte sĂ„ ofta med Daniele Ganser att göra, men jag vet att han har gjort en hel del dekonstruktion inom omrĂ„det det monstruösa. Konkret, historiskt, med enkla ord. Det Ă€r dĂ€rför han blir attackerad. Det Ă€r banalt. Det jag uppskattar mest med honom – sĂ„ lĂ„ngt jag kan följa det – Ă€r att han Ă€r en man som Ă€r en man: Han sĂ€tter inte upp kategorier mot det monstruösa som han avslöjar.

Han förskjuter inte det monstruösa till det ena eller det andra. Vad han avslöjar Ă€r en maktapparat som ingen tillhör för att han Ă€r pĂ„ det ena eller andra sĂ€ttet. Inte ens för att han Ă€r amerikan. I det muntliga sprĂ„ket talar han ibland om „amerikanerna“, men sammanhanget Ă€r alltid tydligt: han talar om maktapparaten, som nĂ€r det gĂ€ller de tidpunkter han fokuserar pĂ„ huvudsakligen Ă€r en amerikansk apparat. I detta avseende, som yttrar sig i en uttalad „brist pĂ„ aggression“ – hĂ€tskhet, Ă€ven i ordvalet, Ă€r honom frĂ€mmande – visar Ganser enligt min mening en vĂ€g med en Ă„sikt.

NĂ€r man i ett program i den schweiziska televisionen försöker dissekera honom pĂ„ ett monstruöst fascistiskt sĂ€tt förblir han förvĂ„nansvĂ€rt lugn. Ingen aggression dĂ€r heller, och inte heller efterĂ„t nĂ„got försök att placera ut förövarna i kategorier av kinkyhet. Jag dĂ€remot har inte detta lugn, ser skeptiskt pĂ„ „mĂ€nniskofamiljen“, ett av Gansers favoritbegrepp, ser mig sjĂ€lv dĂ„ och dĂ„ falla tillbaka i det emotionella och ta till externaliseringskategorier. Hos Ganser dĂ€remot finner jag min analytiska insikt om undvikandet av kategorier utlevd.
SÄ fort vi hatar mot, Àr vi en del av

NÄgot Ànnu tydligare om hanteringen av det monstruösa i samband med ett sammantrÀffande. Ett cirkulÀrt mail frÄn Milosz Matuschek i mitten av augusti som en del av hans Free-Floating Intelligence. Mailet börjar sÄ hÀr:

„FörestĂ€ll dig att du kör genom Tyskland för att du vill spela in en dokumentĂ€r om Corona och plötsligt inser du: inget hotell tar emot dig lĂ€ngre och ditt boende pĂ„ AirBnB avbokar dig pĂ„ grund av saknade tester. Det Ă€r november 2021 och du sitter med ett par vĂ€nner och din flickvĂ€n hemma hos en bekant och Ă€r i praktiken hemlös frĂ„n och med nu. Sedan följer nĂ„gra desperata telefonsamtal i bakgrunden. MĂ„ste vi Ă„ka tillbaka till Schweiz? Avbryta filminspelningen igen? Nej, det mĂ„ste vi inte.

Svaret som rĂ€ddar oss dyker upp nĂ€stan frĂ„n ingenstans. Det finns nĂ„gon som kan ge oss husrum för nĂ„gra nĂ€tter, sĂ€ger en vĂ€n till en vĂ€n. Vi kör till adressen i nĂ€rheten av Köln, men personen Ă€r inte dĂ€r i egen hög person. Vem bjuder sĂ„ generöst in oss i sitt hus och Ă€r sedan inte ens dĂ€r sjĂ€lv? „Du kommer att trĂ€ffa henne i morgon“, fĂ„r vi veta av Wolfgang. „Hon fĂ„r NRW:s konstpris idag för sitt livsverk. NĂ€sta morgon hade vi detta samtal vid köksbordet med Mary Bauermeister, medgrundare av Fluxus-rörelsen. Hon medverkade ocksĂ„ i vĂ„r film Pandamned, som Ă€ntligen blev klar.“

Mary Bauermeister gick bort den 2 mars 2023 och det finns en intervju med henne i det nÀmnda cirkulÀret. Jag kÀnde inte till denna vÀlkÀnda konstnÀr och hittade passager i Milosz Matuscheks mail som verkade vara det rÀtta valet för avslutningen av min essÀ. I viss mening tar de upp den syn pÄ det monstruösa som jag har utvecklat genom att lÀsa Michael Ewert och Tom-Oliver Regenauer, men ger det monstruösa en twist med en syn. Som regel söker jag inte nödvÀndigtvis aktivt efter sÄdana vÀndningar. Men nÀr jag stöter pÄ dem av en slump blir jag vÀldigt vaken. HÀr Àr passagerna av Mary Bauermeister:

„Jag trodde inte pĂ„ ondska. Tills jag lĂ€rde mig att ondskan finns som ett element, inte som vinnaren av striden, utan som nĂ„got i grunden fantastiskt. Den finns dĂ€r för att vi ska vakna. För att vĂ„r insikt ska bli allt mer kristallklar och allt tydligare behöver vi den. Utan ondska kan ingen fri vilja uppstĂ„, ingen mĂ€nniska kan finna sin vĂ€g in i egot. Om vi inte hade det, skulle vi inte vara mĂ€nskliga alls – om vi inte hade denna stĂ€ndiga kamp för att ocksĂ„ fatta moraliska beslut.“

(
)

„För som det sĂ„ vackert heter i Faust: ‚Jag Ă€r en del av den makt som alltid vill det onda och alltid skapar det goda‘. DĂ€r finns ocksĂ„ insikten om ondskans betydelse: I slutĂ€ndan, Ă„tminstone kĂ€nner jag det sĂ„, omfamnas detta alltid av det goda. Vi mĂ„ste omfamna ondskan. Vi kan bara upplösa den i kĂ€rlek. SĂ„ fort vi motarbetar hat eller utvecklar rĂ€dsla Ă€r vi redan en del av helheten.“

(
)

„Om du gĂ„r in i reaktion har du redan förlorat. DĂ„ blir du en del av det du reagerar pĂ„. Om du reagerar pĂ„ nĂ„got med ilska, har ilskan redan dig i sin makt. Det Ă€r en balansgĂ„ng pĂ„ slak lina. Och sĂ€rskilt i en tid som denna, nĂ€r vi Ă€r omgivna av distraktioner och katastrofer, Ă€r det mycket svĂ„rt att hĂ„lla balansen. Och det Ă€r hĂ€r jag skulle vilja sĂ€ga: meditation som en flykt frĂ„n vardagen Ă€r nonsens. Men meditation som ett sĂ€tt att sĂ€ga till sig sjĂ€lv om och om igen: Sitt ner, fokusera uppĂ„t, se detta som ett faktum i vĂ€rldshĂ€ndelserna, och – framför allt – döm inte. Vi dömer alldeles för snabbt. Titta pĂ„ det, men fördöm det inte.“

Mot bakgrund av fÀllda atombomber, mot bakgrund av tortyr av ett barn, verkar detta irriterande, kanske till och med cyniskt, som en etisk princip. Men just denna princip Àr förutsÀttningen för att komma ur vÄldsspiralen, Àven ur kunskapsteoretisk synvinkel. Och det Àr förmodligen redan till hjÀlp om man i att döma, exakt, kompromisslöst och utan rÀdsla, ocksÄ inkluderar medvetandet, som Bauermeister förstÄr det.

Detta har inte bara ingenting att göra med att svÀlja det monstruösa, utan ett sÄdant medvetande avslöjar det monstruösa för vad det överhuvudtaget Àr.

Varken mÀnniskor som brinner upp under en atombomb eller barn som torteras har nÄgot att vinna pÄ sedativa kategorier till vilka denna exponering sedan överförs. TvÀrtom Àr klassificeringar maktmedel.

Kategorien
IN- OCH UTSIKTER

Vad skulle kĂ€rleken göra…


vid mord och drÄp pÄ barn eller till och med vid pedofili?!?

Efter en djupt kĂ€nslomĂ€ssig diskussion med tvĂ„ kĂ€ra resegĂ€ster som inte vill se nĂ„got annat alternativ Ă€n att „lĂ„sa in“ nĂ€r det gĂ€ller pedofiler och efter att grannarnas kĂ€ra barnbarn blev slagen till koma av en annan ungdom och nu har avlidit 



 skulle jag med hela mitt 💜 vilja visa för alla sörjande, fördömande och framför allt hatande den nödvĂ€ndande vĂ€gen till medkĂ€nsla Ă€ven för förövarna – som alltid ocksĂ„ Ă€r offer.

Kort, djupt berörande video

Ur filmen „The Shack“ („Ödehuset“) av boken med samma namn – hĂ€r som PDF-bok av den autentiska författaren William Paul Young (se video nedan).

Kort, tÀnkvÀrd video
Kort, högemotionell video
Kategorien
IN- OCH UTSIKTER

De vansinniga…

…driver med kriget – och folket gör dem till hjĂ€ltar 😭

Kategorien
IN- OCH UTSIKTER

Varför hatar amerikaner Putin?

https://www.unz.com/mwhitney/why-do-americans-hate-putin/ (svenska kan vÀljas)

>>
 NĂ€r allt kommer omkring, vad vet det amerikanska folket egentligen om Putin? Har de nĂ„gonsin lyssnat pĂ„ hans tal eller lĂ€st hans uttalanden efter möten med andra vĂ€rldsledare? Har de nĂ„gonsin stĂ€llt in pĂ„ hans maraton 4-timmars „frĂ„ga-vad som helst“-sessioner? Har de nĂ„gonsin lĂ€st utskrifter av hans intervjuer dĂ€r han öppet talar om kritiska politiska frĂ„gor, kultur eller religion? 
<<

https://www.unz.com/mwhitney/why-do-americans-hate-putin/ (svenska kan vÀljas)
Kategorien
IN- OCH UTSIKTER

Hur propagandans gift fungerar

av Evelyn Hecht-Galinski

Jag hade aldrig kunnat förestĂ€lla mig vad vi nu mĂ„ste uppleva. Vi Ă€r fullt medvetna om att vi kastas in i en katastrof med en tsunami av krigshetsande propaganda. De lĂ€nder som „hjĂ€lpte“ oss i andra vĂ€rldskriget tillsammans med nazisterna Ă€r nu med i Nato och försöker dra in oss i det tredje vĂ€rldskriget. En gĂ„ng tidigare stödde USA Hitlertysklands ekonomi i kampen mot Ryssland. Detta var det enda sĂ€ttet att möjliggöra Hitlers utrotningskrig. Det Ă€r skrĂ€mmande hur historien upprepar sig. I dag allierar vi oss med fascisterna i Ukraina och stöder dem i syfte att förstöra Ryssland. Denna rödgröna vĂ€ndning Ă€r bara en fruktansvĂ€rd vĂ€ndning mot upprustning och underdĂ„nigt beroende av USA för att tjĂ€na dess ansprĂ„k pĂ„ hegemoni som vĂ€rldsmakt och i syfte att förstöra Ryssland.

Hisnande destruktivt

Det har rÀckt med nÄgra mÄnader för att trafikljusen (den röd-gul-gröna regeringen) ska försÀtta Tyskland i detta katastrofala tillstÄnd. Den snabbhet med vilken framför allt tyska intressen har förrÄtts till förmÄn för USA och Ukraina Àr lika hisnande som destruktiv. NÀr allt kommer omkring Àr man inte van vid att löften frÄn Tyskland hÄlls, till exempel om 400 000 planerade lÀgenheter, i ett land dÀr bostÀder till överkomliga priser har blivit en nÀstan ouppnÄelig dröm. vars regeringspersonal, lÄngt frÄn medborgarnas behov, föredrar att drömma om en nyvaken ledarfrenesi bort frÄn verkligheten med sin byrÄkrati, dÄligt internet, dÄlig transportinfrastruktur och en jÀrnvÀg som kÀmpar med svÄrigheter som i slutÀndan endast jÀrnvÀgskunderna fÄr betala för. Sjukhusavdelningar stÀngs, operationer skjuts upp, patienterna avfÀrdas som offer för ett sjukt system som föredrar att pumpa miljarder till korrupta Ukraina och krigföring. Med privatiseringen tog katastrofen sin början. Brist pÄ lÀkare, sÀrskilt pÄ landsbygden, brist pÄ sjuksköterskor, bÄde inom sjukvÄrd och Àldreomsorg, med ett Äldrande samhÀlle som kommer att öka. Vem ska betala för pensionerna utan invandring?

Ett urval av invandring, som stöds av arbetsmarknadsminister Heil, orsakar dock förödelse. Den „sĂ€rskilda behandlingen“ av ukrainska flyktingar Ă€r skandalös! I slutĂ€ndan handlar det om ett hat mot muslimer och mĂ€nniskor „som ser annorlunda ut Ă€n vi“, precis som efter den 11 september. Personalbrist bland lĂ€rare, inom hantverksbranschen och inom restaurangbranschen, som ett resultat av en helt felaktig politik under mĂ„nga Ă„r.

Vad de rödgröna trafikljusen gör i form av hatfull dilettantism och oövertrĂ€ffade misstag Ă€r dock otroligt. Med all sin makt „tjĂ€nar“ de USA:s order och övertrĂ€ffar sig sjĂ€lva i en hopsjunken inmutningsfrenesi som slösar bort miljarder till en korrupt naziststat som vĂ„rt land och vi medborgare och skattebetalare saknar och driver in i utarmning.

Goda grannskap med Ryssland

Det Ă€r just „beroendet“ av Ryssland som en pĂ„litlig leverantör av den energi vi sĂ„ desperat behöver som har garanterat en stor del av vĂ„rt vĂ€lstĂ„nd! Medborgarna har insett detta och majoriteten vill ha ett gott grannskap med Ryssland. NĂ€sta „kandidat“ pĂ„ USA:s lista Ă€r Kina, som ocksĂ„ hotas. Det Ă€r inte lĂ€ngre vid Hindukush utan i det korrupta Ukraina och vidare i Kinesiska havet som „vĂ„r“ frihet nu försvaras.

De Ă€r fulla av hyckleri, vilket jag hittills bara har upplevt nĂ€r det gĂ€ller „den judiska staten“. Hur kan man annars förklara att AA Baerbock, i sin arroganta inkompetens med en total avsaknad av „diplomati“, praktiskt taget kastar runt krav pĂ„ sanktioner.

NĂ€r jag hör tyska politiker anvĂ€nda begreppet „förintelsekrig“ i samband med Ryssland blir jag Ă€nnu argare. Hur Ă€r det med de otaliga utrotningskrig som faktiskt förts av USA? NĂ€r de första atombomberna i vĂ€rldshistorien fĂ€lldes? Började Irakkriget med propagandalögn? Eller Afghanistan? Drönarmorden som drabbar civila? Alla dessa krig var aggressionskrig som stred mot internationell rĂ€tt, för att bara nĂ€mna nĂ„gra exempel pĂ„ den lĂ„nga listan över USA:s krigsförbrytelser. Och alla vĂ„ldsamma regimskiften? Snart kommer Iran att vara „pĂ„ gĂ„ng“ igen och AA Baerbock har redan börjat arbeta.

„Utrotningskrig“ mot Tysklands ekonomi och vĂ€lstĂ„nd

De straffrĂ€ttsliga processerna under transatlantisk ledning Ă€r sĂ„ transparenta. Och det nuvarande ekonomiska kriget mot Ryssland Ă€r ett „utrotningskrig“ mot Tysklands ekonomi och vĂ€lstĂ„nd pĂ„ bekostnad av oss medborgare i det mest korrupta landet i Europa, Ukraina, som varken försvarar min frihet eller har mitt stöd.

SĂ€rskilt en tysk utrikesminister bör ha en viss historisk kunskap och inte glömma de tyska utrotningskrigen mot det dĂ„varande Sovjetunionen och definitivt inte de 27 miljoner krigsdödade som Tyskland var ansvarigt för. ÄndĂ„ var Ryssland berett att behandla oss som en granne och partner.

Det nya önskade beroendet av USA för att fÄ tillgÄng till dess förorenande och överprissatta frackinggas tjÀnar bara till att sanera det konkursdrabbade landet pÄ vÄr bekostnad. USA har störts av hur vÄrt vÀlstÄnd har ökat medan USA:s utarmning har ökat mÀrkbart. USA har lÀnge haft som ambition att förhindra ett gott samarbete mellan Ryssland och Tyskland.

USA ville ha detta krig mot Ryssland.

Med dessa ryggradslösa och karaktĂ€rslösa trafikljuspartner var planen lĂ€tt att genomföra. Dessutom finns det en iskall hĂ€nsynslöshet med vilken USA:s ekonomiska intressen sĂ€tts över det tyska folkets vĂ€lfĂ€rd. USA ville ha detta krig mot Ryssland. Det nazistiska Ukraina med „pausclownen“ Selenskyj som propagandaskĂ„despelare vid varje tillfĂ€lle och överallt pĂ„slagen Ă€r lika outhĂ€rdligt som Ă€ckligt. Han Ă€r bara ett anvĂ€nt INGET i propagandakriget.

Vad har det blivit av Tyskland, dess politik och medier? Ett land pÄ den olivgröna vÀgen, drivet av patologiskt hat mot Ryssland och frivilligt och underdÄnigt under USA:s tumme tillbaka till en fascistisk syn, prytt med blÄ och gula ukrainska flaggor i överflöd.

Den som gör uppror mot denna skadliga politik och vĂ„gar demonstrera mot den blir helt enkelt förtalad som „tvĂ€rtĂ€nkare“ eller högerextremist i vĂ„ra synkroniserade mass- och statsmedier („offentlig rĂ€tt“ och en sĂ„ kallad „fjĂ€rde statsmakt“ finns inte lĂ€ngre, eftersom de inte har uppfyllt sitt uppdrag att rapportera oberoende under lĂ„ng tid), eftersom en annan Ă„sikt Ă€n den som den statliga radion meddelar inte Ă€r tillĂ„ten. Åsiktsfrihet och Ă„siktsmĂ„ngfald existerar inte lĂ€ngre.

Vi Àr folket! Vi Àr suverÀna!

Vi bör och fĂ„r inte lĂ„ta oss skjutas in i ett „extremisthörn“, utan mĂ„ste protestera uppriktigt och med högt huvud, högljutt mot denna förstörelsepolitik som riktar sig mot oss medborgare. Vi Ă€r folket! Vi Ă€r suverĂ€na! Vi mĂ„ste pĂ„minna trafikljusen och de missriktade EU-byrĂ„kraterna om detta!

Vi har inget gemensamt med en fru v. d. Leyen, som inte skĂ€ms för att upptrĂ€da som en propagandist klĂ€dd i fula blĂ„ och gula klĂ€der som Ukra-fascisternas högtalare, och en kommissionĂ€r Borell, som knappast kan övertrĂ€ffas i frĂ„ga om dumt, oförskĂ€mt övermod och öppen rasism. Allt till nackdel för Tyskland – och det Ă€r vĂ€rt att demonstrera mot detta. Frankrike visar oss hur det gĂ„r till nĂ€r mĂ€nniskor gĂ„r ut pĂ„ gatorna i Paris. Vi kan bara hoppas att gnistan sprider sig! Annie Ernaux deltog ocksĂ„ i en demonstration i Paris pĂ„ söndagen med över tusentals deltagare för social rĂ€ttvisa.

VÄra vapen rÀddar inte liv, utan dödar och dödar avsiktligt. Vad Àr skillnaden mellan iranska drönare och amerikanska drönare? Varför fÄr EU leverera vapen till Ukraina utan begrÀnsningar och snart utbilda tusentals ukrainare, bara 5 000, för att bekÀmpa Ryssland? Gör inte detta oss till ett krigsparti och leder oss steg för steg in i det tredje vÀrldskriget?

Vad Ă€r vĂ€sterlĂ€ndska „vĂ€rderingar“ vĂ€rda? Ingenting alls!

Det Ă€r fruktansvĂ€rt att behöva bevittna en sĂ„dan ensidig lögnaktighet. I stĂ€llet för att krĂ€va mer och mer „vapen vapen vapen“ och miljarder till Ukraina borde AA Baerbock, trafikljusen och EU, som alltid pratar om „vĂ€rderingar“, med eftertryck krĂ€va att Julian Assange slĂ€pps ut frĂ„n sitt olagliga tortyrfĂ€ngelse, vilket borde ha skett för lĂ€nge sedan, eller att sanktioner mot Israel införs för dess agerande i det olagligt ockuperade Palestina. Även detta visar vad vĂ€sterlĂ€ndska „vĂ€rderingar“ Ă€r vĂ€rda – nĂ€mligen ingenting alls!

DÀrför hÄller jag helt med Sahra Wagenknecht: vi gÄr in i katastrofen med öppna ögon. DÀrför att USA och Storbritannien Àr fredsförhindrare och trafikljusen kör efter dessa farliga spelpipor.

Den positiva nyheten var Nobelpriset i litteratur till Annie Ernaux, en modig och beundransvĂ€rd kvinna som „stĂ„lsattes“ av sitt stöd för ett fritt Palestina och för den icke-vĂ„ldsamma BDS-kampanjen. Och det Ă€r bra att veta att de skrĂ€mda antisemitjĂ€garna utan framgĂ„ng larmade med sin tallyho. I detta sammanhang pĂ„minner jag om GĂŒnter Grass, eftersom vi sedan hans död har saknat en litterĂ€r pristagare av denna kaliber.

Och lÄt oss nu akta oss för propagandans gift!

Publicerad i Neue Rheinische Zeitung (NRhZ) i nummer 799 av den 19.10.2022 pÄ http://www.nrhz.de/flyer/beitrag.php?id=28277

Kategorien
IN- OCH UTSIKTER UPPLYSNING

Mord utförda av den amerikanska sÀkerhetstjÀnsten 1949-1991

Mord pÄ utlÀndska statschefer har varit en del av den amerikanska underrÀttelsetjÀnstens utrikespolitiska praxis Ànda sedan början. Följande förteckning över mordförsök eller lyckade mord har sammanstÀllts av en anstÀlld vid amerikanska kongressens undersökningskommittéer.

1949: Kim Koo, oppositionsledare i Korea;

1950/2: CIA:s nynazistiska lista över SPD-politiker som ska elimineras i VÀsttyskland;

1955: Jose Antonio Remon, Panamas president;

1950 ff: Sukarno, Indonesiens president;

1950 ff: Zhou Enlai, Kinas premiÀrminister, flera mord.

1951: Kim II Sung, Nordkoreas president;

1950 ff: Claro M. Recto, oppositionsledare i Filippinerna;

1955: Jawahrlal Nehru, Indiens premiÀrminister;

1957: Gamal Abdul Nasser, Egyptens president;

1959/63: Norodom Sihanouk, Kambodjas ledare;

1960: Abdul Karim Kassem, ledare för Irak;

1950/70: Jose Figueras, Costa Ricas president, tvÄ mordförsök;

1961: Francois Duvalier, ledare för Haiti;

1961: Patrice Lumumba, premiÀrminister i Kongo (Zaire);

1961: General Rafael Trufillo, Dominikanska republiken;

1963 ff: Fidel Castro, Kubas president, 24 mordförsök enligt kubanska uppgifter, minst Ätta enligt amerikanska kongressrapporter;

1963: Ngo Dinh Diem, Sydvietnams president;

(1963: John Fitzgerald Kennedy, USA:s president).

1960 ff: Raoul Castro, Kubas försvarsminister;

1965: Francisco Caamano, Dominikanska republiken, oppositionsledare;

1965: Pierre Ngendanumwe, Burundis premiÀrminister;

1965/6: Charles de Gaulle, Frankrikes president;

1967: Che Guevara, kubansk revolutionÀr;

1970/73: Salvador Allende, Chiles president:

1970: General Rene Schneider, överbefÀlhavare för den chilenska armén;

1970 ff/81: General Omar Torijos, ledare för Panama;

1972: General Manuel Noriega, underrÀttelsechef i Panama;

1975: Mobutu Sese Seko, president i Zaire;

1976: Michael Manley, Jamaicas premiÀrminister;

1980/86: Muammaral Ghaddafi, Libyens statschef, mÄnga mordförsök;

1982: Ayatollah Khomeini, Irans religiösa ledare;

1983: General Ahmed Dlimi, befÀlhavare för den marockanska armén;

1983: Miguel d’Escoto, Nicaraguas utrikesminister;

1984: Nio befÀlhavare frÄn det sandinistiska nationella direktoratet i Nicaragua;

1985: Shejk Mohammed Hussein Fadlallah, libanesisk shiitisk ledare, mördas med 80 döda;

1991: Saddam Hussein, Iraks statschef.

Kategorien
IN- OCH UTSIKTER UPPLYSNING

USA:s mörka intriger 1890-2020

1890: Indiankrigen avslutas med massakern vid Wounded Knee. Av de ursprungliga fem miljonerna finns endast 250 000 indianer kvar, och de Àr begrÀnsade till reservat.

1893: I kungariket Hawaii störtar USA drottning Liliuokalani och tar över regeringen.

1895: PÄ Kuba stöder USA lokalbefolkningens uppror mot kolonialmakten Spanien.

1898: Krigsfartyget USS Maine exploderar i Havannas hamn.
Trots att Spanien inte Àr ansvarigt förklarar USA krig mot Spanien.

1898: I Parisfreden mÄste Spanien avstÄ Kuba, Filippinerna, Puerto Rico och Guam till USA. USA blir en imperialistisk makt.

1913: Genom att kongressen antar Federal Reserve Act och president Wilson skriver under ger regeringen amerikanska banker befogenhet att skapa pengar privat.

1915: President Wilson tillÄter amerikanska banker att lÄna ut pengar till de europeiska krigsmakterna. Efter kriget var Storbritannien skyldig USA mer Àn fyra miljarder dollar.

1915: En tysk ubÄt sÀnker det brittiska passagerarfartyget Lusitania utanför Irlands sydkust, som i hemlighet transporterade krigsmaterial frÄn USA till Storbritannien.

1917: USA förklarar krig mot Tyskland, landar för första gÄngen trupper i Europa och hjÀlper Storbritannien och Frankrike att vinna första vÀrldskriget.

1919: I Versailles görs Tyskland ensamt ansvarigt för första vÀrldskriget och tvingas betala miljardbelopp i skadestÄnd, som via Frankrike och Storbritannien gÄr tillbaka till USA.

1939: Andra vÀrldskriget börjar med Hitlers angrepp pÄ Polen.
Tyskland fortsÀtter att fÄ olja frÄn USA.

1941: USA, det största oljeproducerande landet, stoppar all oljeexport till Japan i juli.
oljeexport till Japan.
Den japanska attacken mot Pearl Harbour den 7 december kommer inte som nÄgon överraskning för president Roosevelt, men chockar befolkningen och leder till att USA gÄr in i kriget.

1944: USA öppnar den andra fronten och landar soldater i Normandie i Frankrike.

1945: USA:s president Truman fÀller atombomber över Hiroshima och Nagasaki.

1947: USA inrÀttar det nationella sÀkerhetsrÄdet och CIA och ger underrÀttelsetjÀnsten omfattande befogenheter pÄ omrÄdet för hemlig krigföring.

1948: CIA manipulerar valet i Italien och förhindrar en seger för socialisterna och kommunisterna.

1949: Tillsammans med europeiska lÀnder grundar USA militÀralliansen Nato och försÀkrar att den Àr av rent defensiv karaktÀr.

1953: I Iran störtar CIA tillsammans med den brittiska underrÀttelsetjÀnsten MI6 premiÀrminister Mohammad Mossadegh i en olaglig kupp.

1954: I Guatemala störtar CIA president Jacobo Arbenz genom en olaglig kupp.

1961: I Kongo mördar CIA premiÀrminister Patrice Lumumba, som ledde landet till sjÀlvstÀndighet, och tillsÀtter diktator Joseph Mobutu.

1961: I Dominikanska republiken mördar CIA-stödda rebeller diktator Rafael Trujillo.

1961: PÄ Kuba försöker CIA utan framgÄng störta president Fidel Castro med den olagliga invasionen i Grisbukten. CIA beordrar maffian att mörda Kubas president Fidel Castro.

1963: I Sydvietnam stöder USA en kupp mot president Diem, som störtas och mördas.

1963: I Texas skjuts USA:s president John F. Kennedy ihjÀl, förmodligen pÄ uppdrag av den tidigare CIA-chefen Allen Dulles.

1964: Vietnam attackeras av USA i ett olagligt krig efter att USA:s president Lyndon Johnson lurat sitt eget folk med en lögn om en incident i Tonkinbukten.

1965: I Indonesien tar general Mohamed Suharto makten i en blodig kupp med stöd av USA.

1967: I Bolivia arresteras och skjuts Che Guevara av den bolivianska armén pÄ CIA:s order.

1969: Kambodja bombas av USA i ett olagligt krig.

1970: I Chile utrustar CIA rebeller som kidnappar och dödar general René Schneider.

1970: Nationalgardet skjuter fyra studenter under antikrigsprotester vid Kent State University i Ohio.

1973: I Chile störtas president Salvador Allende av general Augusto Pinochet i en olaglig kupp med stöd av CIA.

1980: I Thailand bevÀpnar och utbildar CIA de röda khmererna, som tidigare hade utfört folkmord i Kambodja.

1981: I Nicaragua stöder CIA Contra-rebellerna och försöker förgÀves störta regeringen i ett olagligt krig.

1987: I USA tv-sÀnds utfrÄgningar om Iran-Contra-skandalen, vilket rubbar medborgarnas förtroende för sin regering.

1989: USA:s president George Bush senior invaderar Panama utan FN-mandat och dÀrför olagligt.

1990: Den irakiske diktatorn Saddam Hussein invaderar grannlandet Kuwait i ett olagligt angreppskrig efter att USA:s ambassadör April Glaspie försÀkrat honom om att han kan lösa konflikten som han vill.

1991: USA:s president George Bush senior driver ut Saddam Hussein ur Kuwait och upprÀttar för första gÄngen en permanent amerikansk militÀrbas i GulfomrÄdet.

2001: Terroristattackerna den 11 september sprider rÀdsla och terror i New York och Washington. Bortsett frÄn otaliga inkonsekvenser sprÀngdes byggnaden WTC7 med sÀkerhet i luften.

2001: USA förklarar det sĂ„ kallade „kriget mot terrorismen“ och bombar Afghanistan och Pakistan i ett olagligt angreppskrig utan FN-mandat.

2003: Irak attackeras av USA:s president George Bush junior och Storbritanniens premiÀrminister Tony Blair i ett olagligt krig.

2011: Libyen bombas av president Obama i ett olagligt angreppskrig.

2011: Krig bryter ut i Syrien. Storbritannien och USA bevÀpnar rebellerna och försöker utan framgÄng störta president Bashar al-Assad.

2013: VisselblÄsaren Edward Snowden avslöjar NSA:s övervakningsstat och flyr till Ryssland för att undkomma amerikansk förföljelse.

2014: I Ukraina störtar CIA president Viktor Janukovytj och premiÀrminister Nikolai Azarov, varefter Ryssland ockuperar Krim och integrerar det i ryskt territorium efter en omröstning.

2020: President Trump lÄter den iranske generalen Qasem Soleimani mördas av en drönare i Bagdad.

Kategorien
IN- OCH UTSIKTER UPPLYSNING

Tio+ krig och tio+ lögner frÄn USA

detta postade en kÀre, tyvÀrr nÄgot russofobisk vÀn pÄ Facebook den 23.3.2022!
Han vill inte veta nĂ„got om tvivelaktigheter som t.ex. vid 9/11 – han pĂ„stĂ„r att om de vore viktigt/sant skulle han sĂ€kert ha hört talas om det pĂ„ nyheterna


En ofullstÀndig förteckning över USA:s krig sedan andra vÀrldskriget, den propaganda som anvÀnts för dem, de verkliga mÄlen och konsekvenserna.

1. Vietnam (1964-1975)

Lögnen: Den 2 och 3 augusti 1964 attackerade Nordvietnam tvÄ amerikanska krigsfartyg i Tonkinbukten.

Sanningen: Attacken aldrig Àgde rum. Det var en uppfinning av den amerikanska regeringen.

MÄlet: Att förhindra Vietnams sjÀlvstÀndighet och upprÀtthÄlla USA:s överhöghet i regionen.

Konsekvenserna: Miljontals offer, genetiska missbildningar, enorma sociala problem.

2. Grenada (1983)

Lögnen: Den lilla karibiska ön anklagas för att bygga en sovjetisk militÀrbas och Àventyra amerikanska medborgares liv.

Sanningen: Alla Àr falska. Nyheten spreds pÄ uppdrag av den amerikanske presidenten Ronald Reagan.

MÄlet: Att förhindra de sociala och demokratiska reformer som premiÀrminister Maurice Bishop (som sköts ihjÀl i oktober 1983) genomförde.

Konsekvenserna: Brutalt förtryck och konsolidering av Washingtons kontroll.

3. Panama (1989)

Lögnen: Invasionen genomförs för att arrestera president Manuel Noriega för narkotikahandel.

Sanningen: Även om Noriega var CIA:s skyddsling hĂ€vdade han suverĂ€nitet över avgifterna för Panamakanalen. Detta pĂ„stĂ„ende var oacceptabelt för USA.

MÄlet: Att behÄlla USA:s kontroll över kanalen, som Àr en strategisk kommunikationsvÀg.

Konsekvenserna: USA:s bombningar dödade tusentals civila utan att media och allmÀnheten mÀrkte det.

4. Irak (1991)

Lögnen: Irakiska soldater dödade kuwaitiska för tidigt födda barn genom att slita ut dem ur sina kuvöser.

Sanningen: En uppfinning av reklambyrÄn Hill & Knowlton, som betalades av emiren av Kuwait.

MÄlet: Att förhindra att Mellanöstern gör uppror mot Israel och undandrar sig USA:s kontroll.

Konsekvenserna: MÄnga krigsoffer och ett lÄngvarigt embargo som Àven pÄverkade lÀkemedel.

5. Somalia (1993)

Lögnen: Den franske politikern och lÀkaren Bernard Kouchner framstÀllde sig sjÀlv som hjÀlte för en humanitÀr intervention.

Sanningen: Fyra amerikanska företag hade köpt en del av den oljerika somaliska underjorden.

MÄlet: kontroll över oljan och en militÀrstrategisk region.

Konsekvenserna: Eftersom Förenta staterna inte kunde kontrollera landet, rÄdde ett lÄngvarigt kaos i regionen.

6. Bosnien (1992-1995)

Lögnen: Det amerikanska företaget Ruder Finn och Frankrikes dÄvarande hÀlsominister Bernard Kouchner iscensatte en rad serbiska dödslÀger.

Sanningen: Ruder Finn och Kouchner hade ljugit. Det var lÀger dÀr fÄngar vÀntade pÄ att bli utbytta mot andra fÄngar. Alija Izetbegovic, Bosnien-Hercegovinas president frÄn 1990 till 1996, erkÀnde detta.

MÄlet: Att splittra Jugoslavien, som stod för lÄngt till vÀnster, att avskaffa dess sociala system, att underkasta regionen de multinationella företagen, att kontrollera Donau och de strategiska kommunikationsvÀgarna pÄ Balkan.

Konsekvenserna: Ett fyra Är lÄngt grymt krig mellan muslimer, serber och kroater.

7. Jugoslavien (1999)

Lögnen: Serberna begick folkmord pÄ kosovoalbanerna.

Sanningen: Det var ett pÄhitt frÄn Nato, vilket den officiella talesmannen Jamie Shea senare erkÀnde.

MÄlet: att införa Natos dominans pÄ Balkan och upprÀtta en amerikansk militÀrbas i Kosovo.

Konsekvenserna: Tusentals offer för Natos bombningar. Etnisk rensning i Kosovo av den albanska paramilitĂ€ra organisationen UÇK – „Kosovos befrielsearmĂ©“ – som stod under Natos beskydd.

8. Afghanistan (2001)

Lögnen: USA:s president George Bush ville hÀmnas attackerna den 11 september 2001 och fÄnga Osama Bin Laden, en före detta vÀn till Förenta staterna och blodtörstig ledare för al-Qaida.

Sanningen: Det fanns inga bevis för att al-Qaida och Bin Laden var inblandade i attackerna den 11 september. Enligt „konspirationsteoretikerna“ organiserades attackerna till och med av den amerikanska underrĂ€ttelsetjĂ€nsten.

MÄlet: militÀr kontroll över Asiens strategiska centrum, byggande av en gasledning för att kontrollera energiförsörjningen i Sydasien.

Konsekvenserna: LÄngvarig ockupation och en kraftig ökning av opiumproduktion och handel.

9. Irak (2003)

Lögnen: Iraks president Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, vilket general Colin Powell förklarade inför FN och understödde med ett provrör som pÄstods innehÄlla ett farligt Àmne som beslagtagits i irakiska laboratorier.

Sanningen: Regeringen i Washington hade beordrat att motsvarande dokument skulle förfalskas (Libby-fallet) eller produceras.

MÄlet: Kontroll över den irakiska oljan och dÀrmed över köparna: Kina, Europa, JapanCOPY00

Konsekvenserna: Ett lÄngvarigt inbördeskrig inleddes i Irak; experimentella vapen och uranammunition orsakade mer genetiska skador Àn Hiroshimabomben.

10. Libyen (2011)

Lögnen: Libyens överste Muammar Gaddafi vill massakrera befolkningen i Benghazi. Ett vÀsterlÀndskt militÀrt ingripande Àr nödvÀndigt för att förhindra ett blodbad. USA:s president Barack Obama och Frankrikes president Nicolas Sarkozy inledde kriget mot Libyen i strid med FN:s resolution 1973.

Sanningen och mÄlet: att kontrollera oljan och oljebolagen i landet, att avsluta den första afrikanska satelliten RASCOM 1, att avsluta den afrikanska valutafonden, att upprÀtta en militÀrbas för Africom i Libyen och att döda Muammar Gaddafi.

Konsekvenserna: NÀstan 50 000 libyer dödades i Natos luftangrepp.

(anmÀrkning: Sedan dess har Libyen varit extremt instabilt, med tre olika allianser som slÄss om kontrollen över landet. Dessutom har man öppnat slussarna för massutvandring till Europa.)

+ Ukraina (2014 – )

Lögnen: Putin vill ockupera Ukraina och dÀrefter eventuellt fler lÀnder bortemot vÀst.

Sanningen och mÄlet: USA stödde kuppen i Ukraina 2014 och installerade ett provÀstligt ledarskap för att driva in Ukraina i Nato genom att underblÄsa ryssofobi och i slutÀndan genom fysisk och psykologisk krigföring mot befolkningen i Donbass
involvera Putin i syfte att försvaga framför allt Ryssland men ocksÄ EU, undvika samarbete mellan de tvÄ och pÄ sÄ sÀtt upprÀtthÄlla den hotade positionen som vÀrldsmakt.

Konsekvenserna: 14 000 döda i Donbass till början av 2022 och orÀkneliga dödsfall och stor förödelse sedan SMO inleddes den 22.2.2022 samt en ökande europeisk kollaps och dÀrmed ett ökat beroende av USA, för vilka det till och med verkar vara vÀrt priset för ett kÀrnvapenkrig (i Europa)!

Kategorien
IN- OCH UTSIKTER UPPLYSNING

Den amerikanska utrikespolitikens brott 1945-1999

detta sade USA:s framtida 33:e president Harry S. Truman den 23 juni 1941 efter att Operation Barbarossa hade inletts nÀr Nazityskland anföll Sovjetunionen. Senare slÀppte han i en grym handling atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

1945, Tyskland: Den amerikanska underrĂ€ttelsetjĂ€nsten CIC bygger upp en legosoldatarmĂ© pĂ„ 35 000 man bestĂ„ende av specialister frĂ„n SS och nazistkollaboratörer för gerillaoperationer mot Sovjetunionen. CIC tar över den nazistiska spionageavdelningen „Fremde Heere Ost“ som „Organisation Gehlen“ och inleder med hjĂ€lp av den en mĂ„linriktad sabotage- och destabiliseringsstrategi i Östeuropa. „Organisation Gehlen“ blir senare BND -Bundesnachrichtendienst, Förbundsrepubliken Tysklands officiella underrĂ€ttelsetjĂ€nst. Bland de mĂ„nga SS- och Gestapospecialister som den amerikanska underrĂ€ttelsetjĂ€nsten tog över och skyddade frĂ„n förföljelse fanns Klaus Barbie, som hade organiserat deportationen av franska judar till de tyska utrotningslĂ€gren frĂ„n Lyon. 1951 fördes Barbie till Bolivia av CIA under namnet „Klaus Altmann“, varifrĂ„n han pĂ„ CIA:s uppdrag ledde dödspatruller mot vĂ€nsterpolitiker och fackföreningsmedlemmar i hela Latinamerika.

1945/49, Kina: I det kinesiska inbördeskriget ingriper USA pÄ Chiang Kai-sheks sida mot kommunisterna. För att göra det anvÀnder de japanska soldater som de tillfÄngatog efter kapitulationen i andra vÀrldskriget.

1945/53, Filippinerna: Amerikanska trupper vidtar ÄtgÀrder mot de vÀnsterorienterade Huks medan de filippinska motstÄndskÀmparna fortfarande kÀmpar mot de japanska inkrÀktarna. Efter kriget avlivas Huks brutalt. USA installerar en rad marionetter och gör slutligen Ferdinand Marcos till stark man.

1947/48, Italien: USA:s underrÀttelsetjÀnst rustar upp maffian som högerns terroristgrupp mot kommunister och socialister. För detta ÀndamÄl hÀmtas gangsterspecialister frÄn USA till Italien.

1946/49, Grekland: Tillsammans med brittiska trupper, amerikanska enheter och amerikanska vapen i det „grekiska inbördeskriget“, vilket gör att den antifascistiska motstĂ„ndsrörelsen, som hade burit huvuddelen av kampen mot den tyska ockupationen, besegras. CIA inrĂ€ttar den ökĂ€nda inre sĂ€kerhetspolisen KYP.

1950, USA: National Security Council (NSC) presenterar en ny sĂ€kerhetsstrategi under beteckningen NSC 68, enligt vilken revolutionĂ€ra förĂ€ndringar i vĂ€rlden inte ska tillskrivas interna sociala orsaker utan „sovjetisk imperialism“. PĂ„ grundval av NSC 68 stationerade USA över en miljon soldater pĂ„ 675 militĂ€rbaser utomlands. Fram till 1975 fanns det 2l5 amerikanska militĂ€ra interventioner i vĂ€rlden.

1950, Puerto Rico: Amerikanska kommandosoldater slÄr ner ett uppror för nationellt oberoende.

1950/53, Korea: I konflikten mellan det stalinistiska Nordkorea och Syngman Rhees diktatur i Sydkorea ingriper USA pĂ„ Sydkoreas sida och fĂ„r godkĂ€nnande av FN:s sĂ€kerhetsrĂ„d. Det amerikanska flygvapnet förstör nĂ€stan 120 000 anlĂ€ggningar i Nordkorea. USA:s anvĂ€ndning av sprĂ€ngĂ€mnen motsvarar nĂ€stan hĂ€lften av alla bomber och all ammunition som USA anvĂ€nde under andra vĂ€rldskriget. Över 500 000 mĂ€nniskor dödas i Sydkorea och över tvĂ„ miljoner i Nordkorea.

1953 Iran: 1951 beslutade den valda Mossadegh-regeringen att nationalisera Anglo-Iranian Oil Company. I augusti 1953 bekrÀftas det i en folkomröstning med 99,4 procent av rösterna. TvÄ veckor senare genomför den CIA-utbildade och kontrollerade officerskÄren en kupp. De tidigare brittiska oljebolagen tas över av ett amerikanskt konsortium. USA för tillbaka shahen till landet och likviderar den iranska demokratin.

1954, Guatemala: CIA organiserar en kupp mot den legitima Arbenz-regeringen i Guatemala, som vill nationalisera det amerikanska United Fruit Company som en del av jordreformen. Under den militÀrdiktatur som CIA har satt i tjÀnst har 140 000 indier dödats eller försvunnit spÄrlöst.

1956, Egypten: USA:s regering och CIA vill destabilisera president Nassers styre, som har stigit till en av de alliansfria lĂ€ndernas ledare. I juli 1956 drar USA tillbaka sitt lĂ„n till Assuan-dammen, det centrala projektet för att utveckla det egyptiska jordbruket. Nasser tillkĂ€nnager sedan att Suezkanalen ska nationaliseras för att sjĂ€lv kunna förfoga över royaltyintĂ€kterna. England, Frankrike och Israel angriper Egypten i samordnade militĂ€ra aktioner. Efter „Suezkrisen“ tar USA över rollen som nummer ett i Mellanöstern, som hittills hade spelats av England.

1958, Libanon: 14 000 amerikanska marinkÄrssoldater ockuperar landet.

1961, Kuba: Den 1 januari 1959 slog revolutionen under ledning av Fidel Castro Ă€ntligen igenom mot diktatorn Batista. NĂ€r revolutionen ville infria sitt löfte om att minska det stora jordĂ€gandet införde USA ett embargo mot Kuba och genomförde en rad sabotageaktioner. I mars 1960 sprĂ€ngdes det franska fraktfartyget „Coubre“ av CIA-agenter i Havannas hamn. 81 personer dödades och över 300 skadades. I Guatemala utbildar CIA en legosoldatarmĂ© som genomför invasionen i Grisbukten pĂ„ östra Kuba i april 1961. TvĂ„ dagar tidigare hade amerikanska plan bombat kubanernas försvarspositioner. Transportskeppen med legosoldater och vapen finansieras av amerikanska storföretag, sĂ€rskilt United Fruit Company, som var den största markĂ€garen i det förrevolutionĂ€ra Kuba. NĂ€r invasionen misslyckas övergĂ„r USA till en hĂ„rd blockadpolitik som leder till att Kuba drabbas av akut försörjningsbrist nĂ€r de socialistiska lĂ€nderna Ă€r borta.

1961, Kongo/Zaire: CIA-soldater mördar den första postkoloniala presidenten Lumumba, som hade intagit en antiimperialistisk hÄllning, och legosoldaterna tar successivt över makten. 1965 blir Mobutu president genom USA:s försorg, och han upprÀttar en terrorregim som varar i Ärtionden.

1962, Laos: Trots att GenĂšveavtalet förbjuder utlĂ€ndska trupper i Laos bygger CIA pĂ„ uppdrag av Kennedyadministrationen upp en hemlig armĂ©. „US Army Clandestine“, som ocksĂ„ ingriper i Vietnam. Den omfattar 35 000 medlemmar av de opiumodlande bergsstammarna. ArmĂ©ns kostnader finansieras delvis av vinsterna frĂ„n droghandeln.

1963-1975, Vietnam: 1954 faststĂ€lls i GenĂšveavtalet om Indokina att Demokratiska republiken Vietnams trupper till en början ska dra sig tillbaka till norra delen av landet och Frankrikes trupper till södra delen. I avtalets slutdeklaration föreskrivs att landet ska förenas. USA erkĂ€nner inte denna slutliga förklaring. I Sydvietnam sĂ€tter de in satraper som de gillar och 1963 en öppen militĂ€rdiktatur. 1964 iscensĂ€tter de „Tonkin Bay Incident“ nĂ€ra Nordvietnams huvudstad och bombar Nordvietnam frĂ„n 1965. Sammanlagt 2,6 miljoner amerikanska soldater kĂ€mpar i Vietnam. SprĂ€ngkraften hos deras bomber och missiler Ă€r tre gĂ„nger större Ă€n under andra vĂ€rldskriget. OmrĂ„desbombningar med napalm och kemiska vapen lĂ€mnar efter sig stora omrĂ„den med brĂ€nd och förorenad jord. Tre miljoner mĂ€nniskor dör i Vietnam, en halv miljon blir förlamade. 900 000 barn blir förĂ€ldralösa.

1963-1990, Sydafrika: Med sina spaningssystem stöder CIA jakten pĂ„ motstĂ„ndare till apartheidsystemet. 120 000 ANC-anhĂ€ngare dödas. Även gripandet av Nelson Mandela organiseras av CIA.

1964, Brasilien: President Joao Goulart, som valts 1961, inleder försiktiga sociala reformer. NÀr han införde begrÀnsningar för utflödet av vinster utomlands och förstatligade ett dotterbolag till det amerikanska företaget ITT organiserade CIA en kupp och hjÀlpte en militÀrjunta att ta makten.

1965, Dominikanska republiken: President Juan Bosch, som valts demokratiskt 1963, avsÀtts av militÀren pÄ grund av sina planer pÄ sociala reformer. NÀr en vÀxande folkrörelse krÀver att han ska ÄtervÀnda skickar USA 23 000 soldater till ön och slÄr ner upproret.

1965, Indonesien: Mot president Sukarnos antiimperialistiska kurs sĂ€tter CIA in den armĂ© som den kontrollerar i position. NĂ€r den vĂ€nsterorienterade „Folkfronten“, presidentens starkaste stöttepelare, försöker avsĂ€tta armĂ©ledningen sker en sedan lĂ€nge planerad „motattack“. Hundratusentals anhĂ€ngare till Sukarno mördas. Sukarno ersĂ€tts av Suharto, en villkorslös anhĂ€ngare av Washington.

1967, Grekland: NĂ„gra veckor före valet iscensĂ€tter CIA „Obrist-kuppen“ mot Papandreous demokratiska regering. Bara under den första mĂ„naden dödas 8 000 mĂ€nniskor. Ett sjuĂ„rigt fascistiskt styre inleds.

1967, Bolivia: CIA leder den bolivianska arméns kamp mot den upproriska gerillan och Àven tillfÄngatagandet av Che Guevaras grupp, som mördas.

1970-1973, Chile: 1970 vinner Unidad Populars kandidat Salvador Allende majoriteten i presidentvalet. NĂ€r chefen för den chilenska armĂ©n, Rene Schneider, motsĂ€tter sig USA:s pĂ„tryckningar för att genomföra en militĂ€rkupp, mördas han av ett kommando organiserat av CIA. Efter tre Ă„r av sabotage och destabilisering genomför Schneiders eftertrĂ€dare, general Pinochet, CIA:s kupp. President Allende mördas och fotbollsstadion i Santiago blir ett fĂ„nglĂ€ger för tiotusentals anhĂ€ngare till den demokratiska presidenten. Tusentals aktivister frĂ„n vĂ€nsterpartier och fackföreningar jagas och dödas av dödspatruller. USA:s utrikesminister Kissinger kommenterar sin regerings agerande: „Jag anser inte att vi ska tillĂ„ta att ett land blir marxistiskt bara för att befolkningen Ă€r okunnig.“

1972 ff, Honduras: Efter direkt amerikansk intervention och militÀrkupper 1972, 1975 och 1978 inför USA en konstituerande församling som kristdemokrater, socialister och kommunister inte fÄr delta i valen till (1980).

1974, Cypern: Tillsammans med den fascistiska grekiska juntan organiserar CIA och USA:s utrikesdepartement en kupp mot ö-statens demokratiskt valda president, Àrkebiskop Makarios. Presidenten lyckas undkomma mordförsöket. NÀr demokraterna i Aten driver ut brigadjuntan byter USA:s utrikesminister Kissinger till Turkiets sida, som har invaderat Cypern. Tusentals mÀnniskor dödas, 200 000 mÀnniskor förlorar sina hem.

1975, Östtimor: USA vĂ€grar att erkĂ€nna den republik som utropats av befrielserörelsen Fretilin (tidigare en portugisisk koloni) och stöder den indonesiska Suharto-regimens invasion av landet, som i sin tur hĂ„lls ekonomiskt och militĂ€rt stĂ„ngen av USA. I de massakrer som följer dödas 200 000 mĂ€nniskor.

1976, Argentina: Under CIA:s ledning sker en militÀrkupp mot den civila regeringen. Dödsskvadroner pÄ uppdrag av

Videla-regimen terroriserar landet. Tusentals mördas eller försvinner för alltid. CIA gör Buenos Aires till sitt högkvarter och skickar dÀrifrÄn mordkommandon mot impopulÀra personer och grupper i hela Latinamerika.

1976/82, Angola: USA stöder rebellerna, som ocksÄ utrustas av det rasistiska Sydafrika, mot den nationella befrielseregeringen med vapen och specialkommandosoldater. Landet sjunker in i ett sjÀlvdestruktivt inbördeskrig.

1980-1988, Iran/Irak: 1979 mĂ„ste den amerikanske guvernören Shah Reza Pahlewi lĂ€mna plats för den shiitiska ledaren Ayatolla Khomeini. USA:s president Carter faststĂ€ller sedan den doktrin som Ă€r uppkallad efter honom: „Ett försök av en tredje makt att fĂ„ inflytande i Persiska viken kommer att betraktas som en attack mot USA:s vitala intressen och kommer att avvĂ€rjas med alla nödvĂ€ndiga medel, inklusive militĂ€rt vĂ„ld.“ USA utrustar Irak med toppmoderna vapen, inklusive kemiska vapen, för att attackera Iran. NĂ€r offensiven inleddes 1980 fick Irak ocksĂ„ stöd av spaningsmaterial frĂ„n satelliter och Awacs-flygplan. År 1984 sköt USA ned tvĂ„ iranska stridsflygplan över Persiska viken, och 1987 sköt det amerikanska krigsfartyget Vincennes ned en iransk Airbus och dödade 270 civila. Genom USA:s militĂ€ra stöd blir Irak en viktig regional militĂ€rmakt. Samtidigt stöder USA Iran i syfte att fĂ„ de tvĂ„ lĂ€nderna att sĂ€tta varandra i schack. Genom Israel levereras vapen till ett vĂ€rde av 80 miljarder dollar till Iran. VapenaffĂ€ren med Iran gĂ„r förbi den amerikanska kongressen. Med de iranska miljarderna kan Reagans regering upprĂ€tthĂ„lla „contras“, legosoldatförband mot impopulĂ€ra regeringar, över hela vĂ€rlden.

1980-1990, Afghanistan: CIA rekryterar militanta islamiska fundamentalister frĂ„n alla arablĂ€nder för att anvĂ€ndas som „heliga krigare“ mot den sovjetstödda regeringen i Afghanistan. Bland de terrorister som utbildats av CIA finns bin Laden, vars organisation ,,Al-Qaida – The Base“ skapades under CIA:s beskydd. För att finansiera gerillan organiserar CIA tillsammans med den pakistanska underrĂ€ttelsetjĂ€nsten narkotikaodling i Pakistan och de „befriade“ omrĂ„dena i Afghanistan. Narkotikahandeln till alla delar av vĂ€rlden sköts med hjĂ€lp av CIA:s logistik. CIA:s „arabiska afghaner“ hittar ett nytt mĂ„l för sitt „heliga krig“ i USA efter Sovjetunionens nederlag.

1981/85, Nicaragua: Genom vapenaffĂ€ren med Iran finansierar USA:s regering uppbyggnaden och underhĂ„llet av en legosoldatstyrka i Nicaragua, som huvudsakligen bestĂ„r av soldater och officerare frĂ„n den tidigare diktatorn Somozas armĂ©. Denna utplacering av flera tusen „contras“ strider mot ett uttryckligt beslut av den amerikanska kongressen. De amerikanska piloterna tar in vapen via Costa Rica, Honduras och Panama, och nĂ€r de flyger tillbaka till USA tar de med sig narkotika som pĂ„ detta sĂ€tt kommer in i USA. CIA:s partner Ă€r Medellin-kartellen. 1986 faststĂ€ller Internationella domstolen i Haag att USA:s paramilitĂ€ra aktioner strider mot internationell rĂ€tt.

1981/92 ff, El Salvador: FMLN (Nationella befrielsefronten Farabundo Marti) blir den avgörande kraften mot den regering som installerats av USA. CIA-agenten Roberto d’Aubuisson grundade ARENA, vars dödspatruller dödade tusentals regimkritiker, dĂ€ribland Ă€rkebiskop Oscar Romero. Även efter fredsavtalet 1992 fortsatte ARENA sina mordiska handlingar, vilket fördömdes av FN vid flera tillfĂ€llen.

1982, Falklandsöarna/Malvinerna: USA stöder Storbritannien i kampanjen för att Ätererövra öarna utanför Argentina med satellitspaning och annan teknisk utrustning. 750 argentinska och 250 brittiska soldater dödas i striden.

1982/84, Libanon: Med hjÀlp av krigsfartyg och stridsflygplan samt marinsoldater pÄ land driver de amerikanska styrkorna ut PLO och installerar falangisterna som den dominerande makten. MarinkÄren i Beirut attackeras, varefter den amerikanska flottan intar landet under beskjutning frÄn havet.

1983, Grenada: USA invaderar det lilla centralamerikanska landet, likviderar vĂ€nsterregeringen och installerar en regim som passar dem. Över fyrahundra Grenadier och 84 kubaner, mestadels byggnadsarbetare, dödas.

1984/86, USA-Libyen: I sitt nationella sÀkerhetsdirektiv nr 138 förklarar president Reagan att kampen mot den statsstödda terrorismen Àr en prioritet under 1984. TvÄ Är senare blir Libyen det första testfallet för den nya doktrinen. Bombningarna skördar minst 40 civila offer, dÀribland statschefen Ghaddafis dotter.

1986, Haiti: Efter att USA:s vasall „Baby Doc“ Duvalier har blivit ohejdbar sĂ€tter USA in en militĂ€rjunta.

1986, Bolivia: Amerikanska arméenheter kontrollerar stora delar av landet, till synes för att bekÀmpa kokainodling och kokainhandel.

1989/90, Panama: Ett bombardemang förstör delar av Panama City. 27 000 amerikanska soldater tar kontroll och arresterar Noriegas regering. Över 2 000 mĂ€nniskor dör, 15 000 blir hemlösa. Syftet Ă€r att arrestera Noriega, som anklagas för narkotikahandel. Ett brott som den före detta presidenten begick under flera Ă„r med CIA:s vetskap och i stor utstrĂ€ckning pĂ„ CIA:s vĂ€gnar. Invasionen Ă€ger rum tvĂ„ mĂ„nader före valet i Nicaragua, dĂ€r sandinisterna har goda utsikter.

1991, Haiti: CIA anstiftar en militÀrkupp mot den första demokratiskt valda presidenten, Jean-Bertrand Aristide. Den nya militÀrjuntan kastar landet in i en treÄrig period av de vÀrsta krÀnkningarna av de mÀnskliga rÀttigheterna.

1991 ff, Irak: Efter Iraks invasion av Kuwait bombarderar USA och vissa allierade Irak och ockuperar stora delar av landet. De första attackerna dödar 200 000 mÀnniskor. Ytterligare bombningar och embargot, som fortsÀtter Àn i dag, har lett till att kanske tvÄ miljoner mÀnniskor har dött.

1992/94, Somalia: Amerikanska trupper, marin- och flygstyrkor stÀller sig pÄ den sida av inbördeskriget som de gillar som en del av ett FN-uppdrag. Uppdraget slutar i ett fiasko.

1993/95, Bosnien: Som en del av Natos operationer bombar stridsflygplan serbiska positioner och sÀkerstÀller luftsuverÀnitet för de bosniska separatisterna.

1995, Kroatien: Amerikanska stridsflygplan bombar serbiska flygfÀlt som förberedelse för en kroatisk offensiv.

1998, Afghanistan: Kryssningsmissilattack mot före detta CIA-trÀningslÀger i Afghanistan, dÀr man misstÀnker bin Ladens enheter, som USA anklagar för attacker mot amerikanska ambassader.

1998, Sudan: Missilattack mot en lÀkemedelsfabrik som pÄstods producera nervgas för terrorister. USA förklarar senare att det var ett misstag.

1999, Jugoslavien: Nato bombarderar Jugoslavien under ledning av USA. Natos 78 dagar lĂ„nga bombningar, som strider mot internationell rĂ€tt och till och med mot Natos fördrag, kallas av Nato för en „humanitĂ€r insats“ eftersom syftet Ă€r att stoppa Milosevic-regimens brott mot de mĂ€nskliga rĂ€ttigheterna. Nato anvĂ€nder uranammunition och klusterbomber. 2 000-4 000 mĂ€nniskor dödas, upp till 6 000 skadas och stora omrĂ„den förorenas genom bombningar av kemiska fabriker, naturgasverk och oljeraffinaderier. Kosovo avskiljs frĂ„n Jugoslavien och blir i praktiken ett Nato-protektorat.

Kategorien
IN- OCH UTSIKTER

Krasch pÄ huvudet?



eller varifrĂ„n kommer mitt „galet“-KÄRLEKsfull tillstĂ„nd

Under vĂ„ren 2010, under ett av vĂ„ra besök i Tyskland, fĂ„r jag lĂ„na en motorcykel frĂ„n en motocross vĂ€n för att köra de 70 mil till WechselfjĂ€llet i Österrike söder om Wien.
DÀr skulle jag besöka min vÀn Karl-Heinz, som jag lÀrde kÀnna i november Äret innan, dÄ han var flygvÀrd pÄ mitt returflyg frÄn Malta till Lappland. Han hade nu bjudit in mig, till en fjÀllstuga över helgen, för yoga med sina vÀnner. Min kÀnsla var inte nödvÀndigtvis inriktad pÄ en yoga- och meditationspremiÀr, men jag hade helt enkelt accepterat den varma inbjudan nÄgra veckor tidigare.

Strax efter kl. 05.00 ger jag mig ivÀg, frÄn vÄr lÀgenhet hos mina förÀldrar, pÄ de 700 kilometrarna till bergsstugan i Wechselgebirge, 90 kilometer sydvÀst om Wien, dÀr min vÀn Karl-Heinz och hans vÀnner vÀntar pÄ mig.
Efter drygt 40 kalla mil pĂ„ motorvĂ€gen beger jag mig söder om Salzburg pĂ„ landsvĂ€gar genom ‚Berchtesgadener Land‘ medan morgonen lĂ„ngsamt blir varmare.
I en kusligt vacker atmosfĂ€r kör jag runt Hallstattsjön och sedan genom idylliska ‚Steiermark‘.
För lunchpaus stannar jag till pĂ„ en grusvĂ€g i snön – med LapplandskĂ€nsla!
Efter cirka 9 timmars körning, i nĂ€rheten av Gloggnitz svĂ€nger jag av frĂ„n huvudvĂ€gen in pĂ„ en liten vĂ€g mot Wechsel-fjĂ€llet – och dĂ„ hĂ€nder det oförklarliga!
Plötsligt och utan nÄgon motocrossreflex (som till och med nÀstan förhindrade mitt körkort för drygt 25 Är) skrapar hojen liggandes (med mig fortfarande sittande pÄ den som om inget har hÀnt) över den grova asfalten efter en högerkurva!?! PÄ grund av den lÄga hastigheten stannar den pÄ andra sidan vÀgen, exakt före diket.
Vad har hÀnt med mig? Det kÀnns som om mina sinnen inte var med mig trots att jag var full vaken! Ett fordon mÄste ha tappat grus hÀr, men varför sÄg jag det inte och hade inga reflexer alls?!?
Jag rÀtar upp motorcykeln och kontrollerar om allt fortfarande Àr i sin ordning och kollar mina klÀder, dÀr jag mÀrker en reva vid höger knÀ pÄ mina friluftsbyxor.
NÀr jag öppnar revan ser jag det vita pÄ min knÀskÄl genom ett 5 cm stort, upprivet köttsÄr utan blod.
Vad ska jag göra nu?
Karl-Heinz och hans vĂ€nners stuga ligger bara cirka 20 kilometer bort uppför passet – men hur ska jag kunna vila dĂ€r med ett sĂ„ stort sĂ„r och kanske göra mitt första yogapass?
SÄ jag skall försöka köra pÄ nÄgot sÀtt tillbaka till Gloggnitz och letar efter en lÀkare.
Jag sÀtter mig försiktigt pÄ hojen utan att böja knÀt och kör ivÀg med högerbenet ut- och nedstrÀckt.
NÀr jag under fÀrden försöker böja benet försiktigt, sÄ att jag kan vila foten pÄ fotstödet, Àr det förvÄnansvÀrt helt smÀrtfritt! Chocken var ju sÀkert över!?
Vid vÀgkanten i Gloggnitz fÄr jag frÄn en man vÀgförklaring för de 2 mil till sjukhuset i Neunkirchen.
VÀl framme parkerar jag motorcykeln mittemot grindstugan och gÄr försiktigt fram till grindvakten. Han tror först inte pÄ mig, men nÀr han ser mitt sÄr blir han chockad och vill till och med ringa efter en nödambulans för de hundra metrarna till akutmottagningen.
Men med ett leende fortsĂ€tter jag gĂ„ende – jag har ju trots allt kört de senaste 3 mil till honom och till och med gĂ„tt de sista metrarna 😉.
Det rÄder en lÄngt vÀntekö eftersom det Àr endast helgnödbesÀttning. NÀr jag gÄr rakt mot akutmottagningen stoppar man mig upprörd men nÀr sjuksköterskan ser mitt knÀ behandlas jag omedelbart av en överlÀkare.
Jag Ă€r helt lugn och glĂ€djefylld trots min prekĂ€ra situation och trots att narkosmedlet verkar först efter mĂ„nga smĂ€rtsamma sprutor djupt in i sĂ„ret. ÖverlĂ€karen skĂ€r generöst ut det strimlade sĂ„ret (till drygt 6 cm omkrets) till det blir en rak sĂ„rkant, rensar det frĂ„n grus lĂ„ngt in, syr ihop det stora sĂ„ret över knĂ€skĂ„len och försvinner sedan.
Han kommer just tillbaka nĂ€r den unga assistentlĂ€karen (som redan var chockade över att överlĂ€karen skar bort sĂ„ mycket) Ă€ntligen har fĂ„tt drĂ€neringsröret genom sĂ„ret, vilket var mycket tidskrĂ€vande och vĂ„ldsamt, men tyvĂ€rr i fel riktning. ÖverlĂ€karen försöker dölja sin besvikelse, men jag kan lugna honom och den helt generade assistentlĂ€karen med följande ord: „det Ă€r Inte ett straff, bara övning! Det kommer definitivt aldrig att hĂ€nda dig igen 
 jag Ă€r glad att du fick uppleva det med mig”. 😘 Nu kramar mig bĂ„da varmt med stort lĂ€ttnad och överlĂ€karen sjĂ€lv vill nu hĂ€mta mina saker personligen frĂ„n motorcykeln borta vid portvakten.
Vad har hĂ€nt med mig att jag trots den svĂ„ra situationen Ă€r sĂ„ fridfull inombords – full av kĂ€rlek (medkĂ€nsla och förstĂ„else) för allt och alla? đŸ„°
Han som gör gipsförbandet tar sig mycket tid för att lĂ€tta sitt hjĂ€rta för mig – och min glĂ€dje verkar ocksĂ„ hoppa över till sjuksköterskorna, för trots deras stress, ville de gĂ€rna uppfylla min önskan att byta min sĂ€ngplats till den tomma fönsterplatsen mittemot, efter att de just var klara med att fĂ„ mig kĂ€mpandes i det mörka hörnet av det överfulla 7-bĂ€dd rummet.
Genom det vidöppna fönstret pratar jag omedelbart med fÄgeln som verkar har vÀntat pÄ mig.
Även om jag garanterad inte störtade pĂ„ huvudet, kontrollerar jag nu hjĂ€lmen – för pĂ„ nĂ„got sĂ€tt verkar nĂ„got i mitt huvud ha förĂ€ndrats/galnats?! En sjuksköterska som nu sitter vid min sĂ€ngkant har just fĂ„tt glĂ€djetĂ„rar pĂ„ grund av mina ord om den stora lĂ€kande kraften av deras hjĂ€rtliga insats – och nĂ€r jag pratar med Silvie i telefon sĂ„ undrar hon om allt verkligen Ă€r bra med mig, eftersom jag Ă€r sĂ„ glad trots min situation.
PĂ„ kvĂ€llen, nĂ€r smĂ€rtlindringsflaskans slang ska anslutas till min arm, nekar jag tacksamt – i den plötsliga medvetenheten om att den kommande smĂ€rtan (pĂ„ grund av den gradvis avtagande effekten av de mĂ„nga sprutorna) inte skulle vara ett problem för min nattsömn. Som om det var det mest naturliga, sĂ„ pratar jag senare med de kommande smĂ€rtorna, att de inte behöver försvinna, sĂ„ att jag automatiskt tar den optimala sovstĂ€llningen – men att de inte heller behöver störa mig i min viktiga, lĂ€kande nattsömnen – och det Ă€r exakt hur det blir.
Den misslynta coola lĂ€karen pĂ„ söndagsmorgons visiten pekar pĂ„ den fulla smĂ€rtlindringsflaskan: „Hur mĂ„nga har du haft?“ NĂ€r jag svarar „det Ă€r den första“ kommer en arg-irriterad „skoja kan jag med mig sjĂ€lv!“ Han vĂ€nder sig om till sjuksköterskan med journalen och pekar sedan huvudrunkandes pĂ„ den tomma bloddrĂ€neringsflaskan som hĂ€nger (med en enda liten bloddroppe i den tunna slangen) pĂ„ sidan av min sĂ€ng: „DĂ„ Ă€r det vĂ€l ocksĂ„ den första – och sovit har du vĂ€l ocksĂ„ bra?!?“ Efter min glada nick sĂ€ger han: „DĂ„ kan du Ă„ka hem idag.“ DĂ„ sĂ€ger min sĂ€nggranne: „Det tycker jag inte om – sedan han kom till oss Ă€r allt fridfullt hĂ€r – Ă€ven helvetes snarkandet frĂ„n den gamle gubben gick att utstĂ„ i natt!“
SĂ„ fĂ„r jag lĂ€mna sjukhuset redan efter mindre Ă€n 20 timmar – Ă€ven om det var meningen att jag skulle stanna minst en vecka pĂ„ grund av den stora infektionsrisken, dĂ„ det stora sĂ„ret varit fyllt med fin grus. 🙃
Efter att den tyska bilklubben ADAC har hÀmtad motorcykeln, kommer Karl-Heinz frÄn helgen i fjÀllstugan och tar mig till sin sambo Maria och deras dotter i deras hus i en by cirka 3 mil borta.
DĂ€r har vi tre glada och djupsinniga dagar tillsammans – och jag fĂ„r fortsĂ€tta att undra. 🙃
Maria menar under första kvĂ€llen, att jag skulle lĂ€sa „Samtal med Gud“ eftersom mina tankar finns i böckerna – men dĂ„ behöver jag det vĂ€l inte menar jag lite sköjande.
NĂ€r jag senare lĂ€ser i sĂ€ngen i den första boken, tĂ€nker jag plötsligt pĂ„ ett samtal med min vĂ€n Fritz (som Ă€r strikt kristen, och olycklig över mig sedan min avgĂ„ng frĂ„n kyrkan för mĂ„nga Ă„r sedan). Varför mĂ„ste jag just nu tĂ€nka hur jag för ett Ă„r sedan i Tyskland plötsligt, (till hans upprördhet och min förundran) hade djup medkĂ€nsla och förstĂ„else för Adolf Hitler istĂ€llet för min tidigare djupa antipati
?! (https://liebevoll-wei.se/wenn-wir-dann-bereit-sind/ – engelsk översĂ€ttning valbar) och nĂ€r jag fortsĂ€tter med boken „talar“ Gud till författaren Walsch, tvĂ„ sidor senare (som ett under), om min plötsliga förĂ€ndring av kĂ€nslor och tankar vid det samtalet med Fritz, vilket förĂ€ndrade hela min (medvetande) varelse:
„
Ont Ă€r det ni kallar ont. Men Ă€ven det Ă€lskar jag, för det Ă€r bara genom det ni kallar ont som ni kan lĂ€ra kĂ€nna det goda; bara genom det ni kallar djĂ€vulens verk som ni kan lĂ€ra kĂ€nna Guds verk. Jag Ă€lskar inte vĂ€rme mer Ă€n jag Ă€lskar kyla, högt mer Ă€n lĂ„gt, vĂ€nster mer Ă€n höger. Allt det dĂ€r Ă€r relativt. Det Ă€r en del av det som Ă€r. Jag Ă€lskar inte gott mer Ă€n jag Ă€lskar ont. Hitler kom till himlen. NĂ€r du förstĂ„r detta, dĂ„ förstĂ„r du Gud“ 😍
NÀsta morgon bestÀller jag flera böcker pÄ Internet för senare fördelning till Fritz och andra i Tyskland.
Efter tÄgresan tillbaka frÄn Wien till min familj i Aidlingen gÄr resten av tillfrisknandet smidigt och snabbt, sÄ att jag snart kan ta bort mina stygn.

PS: NĂ„gra mĂ„nader senare lĂ€ste jag att vulkanen Eyjafjallajökull pĂ„ Island Ă€ven slĂ€ppte ut sinnesförĂ€ndrande kristaller med askan vid den tiden – dĂ„ skulle de nio timmarna av motorcykelkörning med öppen hjĂ€lm naturligtvis vara en förklaring till mitt „galet“-KÄRLEKsfull tillstĂ„nd efter den oförklarliga kraschen med motorcykeln 😎